ropade herr Delabre och torkade sig ipannan, från hvilken ångestsvetten lackade. — Ja, om de blott skjuta ned anföraren, svarade Ferrol, så slutar tumultet. Anföraren för truppen, en välfödd major, föga böjd att gå bröstgänges tillväga, syntes ej vilja handla så raskt, som de nödställde ansågo den öfverhängande faran kräfva. — Den åsnan! — skrek lord Ewyas plötsligt — han lemnar truppen och går ned för att prata med folket. — Han vill bära krigets skrud i fridens tjenst — inföll Ferrol och log, fast ögonblickets fara tycktes gifva anledning till ingenting mindre än skratt och löje. — När vi äro mördade, skall han först ge eld på dem, yttrade en annan. — Framåt, gossar! ropade James Shenfrith och sökte komma närmare det omringade sällskapet. Soldaterna ha kommit för att hindra rättvisans seger, tiden är kort, låtom oss använda den så väl som möjligt! ropade han. — Tillbaka! ljöd Ferrols klangfulla stämma och han kastade en ljungande blick mot den hotande mängden; tillbaka, om ni inse ert eget bästa! han trängde emot de närmast stående och de kommo åter ett par steg framåt. — De skola ej få gå härifrån för att göra våra vänner olyckliga! ropade James