ropade herr Delabre och torkade sig ipan-
nan, från hvilken ångestsvetten lackade. —
Ja, om de blott skjuta ned anföraren, sva-
rade Ferrol, så slutar tumultet.
Anföraren för truppen, en välfödd major,
föga böjd att gå bröstgänges tillväga, syn-
tes ej vilja handla så raskt, som de nöd-
ställde ansågo den öfverhängande faran
kräfva. — Den åsnan! — skrek lord Ewyas
plötsligt — han lemnar truppen och går
ned för att prata med folket. — Han vill
bära krigets skrud i fridens tjenst — in-
föll Ferrol och log, fast ögonblickets fara
tycktes gifva anledning till ingenting min-
dre än skratt och löje. — När vi äro mör-
dade, skall han först ge eld på dem,
yttrade en annan.
— Framåt, gossar! ropade James Shen-
frith och sökte komma närmare det om-
ringade sällskapet. Soldaterna ha kommit
för att hindra rättvisans seger, tiden är
kort, låtom oss använda den så väl som
möjligt! ropade han.
— Tillbaka! ljöd Ferrols klangfulla stäm-
ma och han kastade en ljungande blick mot
den hotande mängden; tillbaka, om ni inse
ert eget bästa! han trängde emot de när-
mast stående och de kommo åter ett par
steg framåt.
— De skola ej få gå härifrån för att
göra våra vänner olyckliga! ropade James