ordning för en af sina vänner, en mycket
fin herre, hvilken anhöll att få dansa med
henne. Musiken spelade i detsamma upp
och lord Ewyas återvände till fru Ferrol.
— Ar herr Ferrol icke här? frågade han i en
ton af förundran. -— Nej, ej en gång här,
svarade fru Ferrol; jag försökte att öfver-
tala honom, ehuru förgäfves. Då vill jag
försöka öfvertala er, min nådiga, att besöka
oss utan honom, efter jag ser att han vå-
gar lemna er på egen hand och sjelf ej vill
umgås med någon af oss, yttrade lorden
leende. — Ni är mycket artig, svarade fru
Ferrol, och jag är er högst förbunden; men
utan honom är det omöjligt. — Hvarför omöj-
ligt, då ni är här allena? Detta är hos vår
närmaste granne och endast under två tim-
mar.
Två timmar är således gränsen för er
frihet? — Nej, nej, icke så! svarade hon
hastigt och rodnade. — Men säg mig då:
hvarför är det omöjligt? Ni, som dock hål-
ler en smula af oss, kunde väl förunna
lady Ewyas ett besök och på samma gång
se vårt gamla slott; ryssar komma till och
med hit för att beskåda det, och ni kän-
ner det knappast! — Ni är mycket artig
och jag ville gerna, men...
Men, hvarför är det omöjligt? envisades
lorden. — Uppriktigt sagdt, kan jag ej
svara derpå; jag skall tänka närmare på
saken och kanske sedan lemna er svar...