ordning för en af sina vänner, en mycket fin herre, hvilken anhöll att få dansa med henne. Musiken spelade i detsamma upp och lord Ewyas återvände till fru Ferrol. — Ar herr Ferrol icke här? frågade han i en ton af förundran. -— Nej, ej en gång här, svarade fru Ferrol; jag försökte att öfvertala honom, ehuru förgäfves. Då vill jag försöka öfvertala er, min nådiga, att besöka oss utan honom, efter jag ser att han vågar lemna er på egen hand och sjelf ej vill umgås med någon af oss, yttrade lorden leende. — Ni är mycket artig, svarade fru Ferrol, och jag är er högst förbunden; men utan honom är det omöjligt. — Hvarför omöjligt, då ni är här allena? Detta är hos vår närmaste granne och endast under två timmar. Två timmar är således gränsen för er frihet? — Nej, nej, icke så! svarade hon hastigt och rodnade. — Men säg mig då: hvarför är det omöjligt? Ni, som dock håller en smula af oss, kunde väl förunna lady Ewyas ett besök och på samma gång se vårt gamla slott; ryssar komma till och med hit för att beskåda det, och ni känner det knappast! — Ni är mycket artig och jag ville gerna, men... Men, hvarför är det omöjligt? envisades lorden. — Uppriktigt sagdt, kan jag ej svara derpå; jag skall tänka närmare på saken och kanske sedan lemna er svar...