11. August Carlsson: att han, som jemte några andra, om natten kört i sned på Wärhulta gärde, omkring kl. 1 varseblifvit elden, då han genast lemnat dragarne och sprungit efter en handspruta, hvarmed han omkring kl. 2 anJkommit till brandstället, då han fick se hersrarne stå på ängen och se på. Mötte sedan :Grubb och tillsporde honom, hvarför det ej fanns vattenpytsar, då G. sade: Ni skall väl springa hem efter sådana. Emellertid började vittnet, jemte de öfrige kamraterna, som kört i sned, och som nu äfven framkommit till brandstället, att hugga ruskor, hvilka de doppade i vatten och sedan använde för att släcka elden i en hop brädstaplar, hvarifrån de likväl snart hindrades. och anser vittnet att dessa staplar mycket väl kunnat räddas, ifall det tillåtits. Kl. 3 tillsades sde af inspektoren att återvända till gärdet och fortsätta med sitt arbete derstädes. Då blef vittnet både ledsen och förvånad, samt gick direkte hem i förtrytelsen. 12. Anders Carlsson: att hans svärmor underrittat honom om att sågen brann, då han genast skyndat till brandstället, men att sågen då redan varit nedbrunnen. Att han börjat undanflytta bräder ur staplarna, men då ingen annan biträdde honom gått bort till en hop stör och börjat bära bort deraf. Slutligen hade han tyckt sig vara alldeles öfverflödig på platsen och derför åtetvändt hem igen med den öfvertygelsen att mycket kunnat räddas undan branden, ifall det tillåtits, och hade vittnet hört flere personer högljudt yttra sin ovilja deröfver att de blifvit förhindrade vid släckningen. 13. Smeden Gustaf Larsson: att han på morgonen väckts af inspektorens piga, då vittnet sprang med till inspektoren, dit äfven Grubb kom, hvarefter de alla tre åtföljts till sågen. Under vigen hade vittnet frågat Grubb, om det ej borde ges allarm i klockan, och då G. jakat härtill hade vittnet sprungit tillbaka och ringt i klockan, samt sedan skyndat till brandstället och biträdt med sprutningen. Någon dag förut hade vittnet sagt till Eriksson att det var skada, att det ej fanns mera skog till sågen, som hade så stark maskin, då E. fällt yttranden om att det warit fråga om sågens antändande; att vittnet efter branden frågat E. femellan fyra ögon) om orsaken till brandens uppkomst, men att E. då sagt sig ej veta något derom. Vittnet säger föröfrigt att G. ej hindrat släckningen; att det ej fanns något tjenligare ställe, in vid den riktiga bryggan, att hemta vatten, ty i annat fall hade de antingen måst gå midt igenom elden, eller och göra en lång omväg förbi just de brädoch plankstaplar, som borde räddas. 14. G. Larssons hustru: var ej med vid branden och har för öfrigt intet att upplysa. De följande 6 vittnena voro inkallade af Grubb och notarien Synnerberg. 15. Inspektor Welander: På Grubbs (genom domaren) framställda fråga, om G. gett befallning till de vid branden biträdande dagsverkskarlarne att återvända till gärdet och köra i sned, berättar vittnet, att dessa karlar hade beting att köra och derför använde natten dertill för att förr få slut; att de sprungit ifrån både dragare och plogar, då de fingo se elden i sågen, samt att de derstädes biträdt med släckningen till kl. 3—4, då vittnet ansett dem derstides obehöfliga, hvarför han befallt dem återvända till deras förra arbete. Vittnet säger sig hafva hört, att herrskapet var missbelåtet med att Eriksson satte eget hushåll och derför önskade att flickan Sofia Lund skulle, aflägsnas från honom. Anser att intet mer vid branden kunnat räddas och att hvar och en gjort allt hvad han kunnat; att G. tillsagt vittnet att se till släckningen på den högra och Löfgren på den venstra sidån om sågen; att det-först togs vatten ur en graf, men att, sedan det börjat komma dy i sprutan, det gafs befallning om att lägga ut plank och bräder i kanalen; att vittnet ej kunde märka, det G. på något sätt sökto lägga hinder i vägen för släckningen. 16. Jan Olsson: att då vittnet i sällskap med sin broder omkring kl. 2 skyndade till brandstället hade de mött Grubb, som då utropat: tHvad skall man göra vid det här? och säger vittnet att sprutan då kom i gång på en hop läkter och ribb på södra sidan om den nedbränna sågen. Efter ett par timmars arbete vid släckningen hade vittnet gått hem. 17. Gustaf Olsson: att han med sin broder omkring kl. 2 sprungit ned till brandstället, då G. befallt honom kasta läkter i sjön; att vittnet arbetat en stund med släckning af brädstaplarne, men sedan gått derifrån. 18 och 19. Bröderna Widman upplysa att de tre gånger släckt eld i sågen, som uppkommit af kant-trissans friktion. 20. Ringström: att Grubb ej lade något hinder i vägen för släckningen och att Wärhultasprutan ej behöfde användas på norra sidan on; branden, utan bars sedan till den södra, der den, sedan vattenkärl blifvit anskaffade, kom i gång. Att vittnet i ifvern sprang rundt omkring, villrådig hvad som skulle företagas i brist på släckningsredskap, och att folket började draga plank och bräder ur staplarna. Sedan nu vittnesförhöret var slut inlemnade Grubb till häradsrätten, med begäran om upp läsning, en med vittnens intyg bestyrkt skrift, hvars innehåll var, att kronofogden Levin i Torshälla vid häktningen af Eriksson förgått sig, i det han dels utfarit mot E. i hårda ord och sökt än med hotelser och in med ännn värre tvångsmedel förmå honom att bekänna, samt dels lofvat honom att brandförsäkringsbolaget skulle sörja för hans hustrus underbåll, ifall han ville erkänna sig saker till mordbranden. Kronofogden Levin medgifver, att han å brandförsäkringsbolagets vägnar verkligen gifvit Eriksson detta löfte. Grubb anmälde härefter klagomål mot kronofogden Levin för olaga häktning, samt begärde att mot borgen bli försatt på fri fot eller ock att under bevakning få resa till Wirhulta; men häradsrätten afslog efter öfverläggning Grubbs begäranden ;och utsattes målets vidare behandling till andra rättegångsdagen af niästinstundande lagtima vinterting med Vester-Rekarne härad, som hålles i Eskilstuna den tredje (8:dje) marg2 då såväl Strömbom, som Hellström. Kiel