och vände sig slutligen med ansträngning derifrån, lik en menniska som kämpar mot ett slaganfall; han återhemtade sig dock innan han ännu hunnit öfver halfva golfvet, och sade, under det han tog ett par steg tillbaka: — jag måste se locket tillslutet öfver detta paket, innan jag går. — Stödjande sig mot en stolsrygg, stod han lugn, under det duken åter lades i ordning och lockets mörka tak hvälfdes öfver liket derinne och fastskrufvades, för att ej mera aflyftas. Innan detta var gjordt, hade han återvunnit hela sin sjelfbeherrskning och lemnade rummet med fasta steg. Från denna dag och till begrafningsdagen gick han mer än en gång in i likrummet och fästade stirrande blickar på likkistan. Han grät aldrig, och han bad aldrig derinne, han gaf sig icke ens sken af att ha behof af något sådant, och väktarne, som voro vana att se de sörjande uttrycka sina känslor på begge sätten, gjorde hviskande anmärkningar deröfver, att Ierrols sätt var så olikt andras; men det var klart, att han lika litet fästade afseende vid deras närvaro, som han i allmänhet brydde sig om andras taddel eller beröm öfver hans handlingar. Det var ej utan svårighet, som den magistratsperson, till hvilken Franks fördes, medgaf hans qvarhållande i häkte. Beviset mot honom var nemligen endast