och vände sig slutligen med ansträngning
derifrån, lik en menniska som kämpar mot
ett slaganfall; han återhemtade sig dock in-
nan han ännu hunnit öfver halfva golfvet,
och sade, under det han tog ett par steg
tillbaka: — jag måste se locket tillslutet öf-
ver detta paket, innan jag går. — Stödjande
sig mot en stolsrygg, stod han lugn, under
det duken åter lades i ordning och lockets
mörka tak hvälfdes öfver liket derinne och
fastskrufvades, för att ej mera aflyftas.
Innan detta var gjordt, hade han återvun-
nit hela sin sjelfbeherrskning och lemnade
rummet med fasta steg.
Från denna dag och till begrafningsda-
gen gick han mer än en gång in i likrum-
met och fästade stirrande blickar på lik-
kistan. Han grät aldrig, och han bad al-
drig derinne, han gaf sig icke ens sken af
att ha behof af något sådant, och väktarne,
som voro vana att se de sörjande uttrycka
sina känslor på begge sätten, gjorde hvi-
skande anmärkningar deröfver, att Ierrols
sätt var så olikt andras; men det var klart,
att han lika litet fästade afseende vid de-
ras närvaro, som han i allmänhet brydde
sig om andras taddel eller beröm öfver
hans handlingar.
Det var ej utan svårighet, som den ma-
gistratsperson, till hvilken Franks fördes,
medgaf hans qvarhållande i häkte.
Beviset mot honom var nemligen endast