frågades. Vi öfversatte, för bättro öfning skull,
omvexlande hvar sin punkt. Carlsson förde nu
ordet och öfversatte med hög röst och en viss
athos:
Afskedets smirtsamma stund var inne. Då sade
den olyckliga Dido... nej: då utropade Dido
till Aeneas, i det hon slö sig för sitt bröst och
slet sina långa lockar. .. Dra åt h—e, dina långa
druommelt;.. -
Jag spratt i detsamma högt upp vid denna nå-
got fria öfversättning, då jag plötsligen mirkte
några besynnerliga ljud, som hördes från ruwmet
bredvid och tydligen härrörde från en basfiol;
strax. derpå började: dessa ljud ackompanjeras af
en triavgels klingande toner.
— Nej, nu går det sannerligen för långt, sade
Carlsson och stötte upp dörren, som skilde de
båda rummen. — Håll tyst med ditt oljud der-
inne, Lundgren, så att man kan få läsa en smula...
sKuno, trogen gysterkärlek etc.
hördes i stället för svar en röst, som besvärades af
det fullständigaste målbrott, sjunga till basfiolens
ackompanjemang ; sedan basfiolens och målbrotts-
stämmans toner förklingat, hördes en den grisli-
gaste final, exeqverad på triangel.
Carlsson och jag trädde nu in.
Midt på golfvet stod basfiolens och målbrotts-
stämmans lycklige egare, försjunken i drömmar
och stödd mot den sistnämnda skatten (för tillfäl-
let tresträngad). Det var Lundgren, ett år längre
kommen på gymnasium än vi, som nu tröttnat vid
boken och i musiken sökt ett uttryck för sina
känslor, hvilka, ifall detta uttryck var sannt, måtte
ha varit allt annat än harmoniska. Han var ader-
ton år, lång och förvuxen som en rosenböna, hvars
utveckling ej befrimjats af en enda vänlig solstråle.
Hans ansigte var blekt och pryddes af ett par ö-
gon, som skulle föreställa drömmande, men sna-
rare tycktes sömniga, och vidare af ett par tjog