frågades. Vi öfversatte, för bättro öfning skull, omvexlande hvar sin punkt. Carlsson förde nu ordet och öfversatte med hög röst och en viss athos: Afskedets smirtsamma stund var inne. Då sade den olyckliga Dido... nej: då utropade Dido till Aeneas, i det hon slö sig för sitt bröst och slet sina långa lockar. .. Dra åt h—e, dina långa druommelt;.. Jag spratt i detsamma högt upp vid denna något fria öfversättning, då jag plötsligen mirkte några besynnerliga ljud, som hördes från ruwmet bredvid och tydligen härrörde från en basfiol; strax. derpå började: dessa ljud ackompanjeras af en triavgels klingande toner. — Nej, nu går det sannerligen för långt, sade Carlsson och stötte upp dörren, som skilde de båda rummen. — Håll tyst med ditt oljud derinne, Lundgren, så att man kan få läsa en smula... sKuno, trogen gysterkärlek etc. hördes i stället för svar en röst, som besvärades af det fullständigaste målbrott, sjunga till basfiolens ackompanjemang ; sedan basfiolens och målbrottsstämmans toner förklingat, hördes en den grisligaste final, exeqverad på triangel. Carlsson och jag trädde nu in. Midt på golfvet stod basfiolens och målbrottsstämmans lycklige egare, försjunken i drömmar och stödd mot den sistnämnda skatten (för tillfället tresträngad). Det var Lundgren, ett år längre kommen på gymnasium än vi, som nu tröttnat vid boken och i musiken sökt ett uttryck för sina känslor, hvilka, ifall detta uttryck var sannt, måtte ha varit allt annat än harmoniska. Han var aderton år, lång och förvuxen som en rosenböna, hvars utveckling ej befrimjats af en enda vänlig solstråle. Hans ansigte var blekt och pryddes af ett par ögon, som skulle föreställa drömmande, men snarare tycktes sömniga, och vidare af ett par tjog