framdraga ur sin tröja sin hustrus lilla sax, visa den, och utan att det föll någon in att förhindra honom, stöta -den i sitt bröst. Stålet var kort, bröstet djupt. Ian stötte länge deri — mer än tjugu gånger — under det han ropade: Skall jag icke kunna träffa dig, fördömda hjerta! — Och ändtligen nedföll han, dödsmatt, badande i sitt blod. Hvilken af dessa båda var den andres offer? När Claude återfick sin sansning, låg han i en säng, förbunden och under en sorgfällig vård. Vid hans hufvudgärd suto några barmhertiga systrar, jemte ransakuningsdomaren och hans sällskap. Med deltagande frågade dessa: Huru mår ni? Han hade förlorat mycket blod, men saxen, hvarmed han, i sin villfarelse, tänkt mörda sig, hade illa gjort sin tjenst. Ingen stöt, intet sår var farligt; blott de han tillfogat D. voro dödliga. Förhöret börja!e. Domaren tillfrågade Claude Gutux, om det var han, som mördat uppsyningsmannen öfver verkstäderna vid korrektionsinrättningen i Clairvaux? Ilan svarade: Ja. Man frågade honom: fivarför? Han svarade: Det enyår er icke. Emellertid började hans tillstånd förvärras; en elakartad feber brugte honom nära löden. November, december, januari, och ebruari förflöto på detta sätt, under om