mage var så beskaffad, att tvenne menniskors vanliga näring knappt förslog till hans dagportion. De Cotadilla hade en dylik aptit, och skrattade deråt; men det som är ett ämne till löje för en spansk grand, som eger femhundratusen får, är en hörda för en arbetare och en olycka för en fånge. Medan Claude Gueux var en fri man och på sin vindskammare, arbetade han hela dagen, förtjente sina fyra marker bröd och förtärde dem. Nu arbetade han hela dagen i fängelset, och erböll oföränderligt för sin möda halfannan mark bröd och åtta lod kött. Fångportionen är alltid bestämd. Claude hade i fängelset en beständig hunger. Han svalt, och dermed väl. Han teg dermed, det var hans karakter. En dag hade Claude nyss förtärt sin magra kost och åter satt sig till sitt arbete, för att dermed förjaga hungern. Gladt åto de andra fångarne. En blek, ljuslätt, sjuklig yngling närmade sig honom med en knif i handen tillika med sin portion, den han ännu icke vidrört; han stannade utmed Claude, liksom han velat, men icke vågat tilltala honom, Ynglingen, hans bröd och hans kött voro Claude i vägen. — Hvad vill du? frågade han honom slutligen. — Gör mig en tjenst; sade den unge mannen fruktande. — Hvad då?