200 — talade med hvarandra, skedde detta alltid halfhviskande. Under inflytandet af denna stämning stod allt och uppfattades allt, som Petra nu sände en sista blick och tog afsked utaf. Allt hvad hon här upplefvat ville åter fram, hon skulle mönstra det och afsluta sin räkning med detsamma; ty hittills hade hon ej sett tillbaka, endast framåt. Nu kom allt på en gång, ända från hennes barndom till i dag; de första lockande spanska visorna klingade åter, de många förvillelser, födda af en obestämd och oklar längtan, som grumlat hennes barndom och ungdom, måste åter i dagsljuset och ned i mörkret igen, den ena efter den andra, liksom man undersöker gamla kläder. Var det något, som hon dervid glömde, så fanns alltid i hennes närhet någonting, som ställde minnet på klar fot igen; ty vid åsynen af den och den saken hade hon tänkt på det eller det förhållandet — och tanken och saken voro derefter oupplösligt förenade. Pianot hade isynnerhet mycket att påminna henne om; hon var alldeles nedtryckt under bördan af dess erinringar. Hon kunde sitta framför detsamma långa stunder utan att anslå en ton; och spelade Signe, kunde hon knappt hålla ut att vara i rummet. Hon var också i allmänhet helst allena; Ödegård och Signe förstodo detta och störde henne så litet som möjligt. Alla menniskor sågo på henne och bemötte henne