200 —
talade med hvarandra, skedde detta alltid
halfhviskande. Under inflytandet af denna
stämning stod allt och uppfattades allt,
som Petra nu sände en sista blick och tog
afsked utaf. Allt hvad hon här upplefvat
ville åter fram, hon skulle mönstra det
och afsluta sin räkning med detsamma; ty
hittills hade hon ej sett tillbaka, endast
framåt. Nu kom allt på en gång, ända
från hennes barndom till i dag; de första
lockande spanska visorna klingade åter, de
många förvillelser, födda af en obestämd
och oklar längtan, som grumlat hennes barn-
dom och ungdom, måste åter i dagsljuset
och ned i mörkret igen, den ena efter den
andra, liksom man undersöker gamla klä-
der. Var det något, som hon dervid glömde,
så fanns alltid i hennes närhet någonting,
som ställde minnet på klar fot igen; ty vid
åsynen af den och den saken hade hon
tänkt på det eller det förhållandet — och
tanken och saken voro derefter oupplösligt
förenade. Pianot hade isynnerhet mycket
att påminna henne om; hon var alldeles
nedtryckt under bördan af dess erinringar.
Hon kunde sitta framför detsamma långa
stunder utan att anslå en ton; och spelade
Signe, kunde hon knappt hålla ut att vara
i rummet. Hon var också i allmänhet helst
allena; Ödegård och Signe förstodo detta
och störde henne så litet som möjligt. Alla
menniskor sågo på henne och bemötte henne