Oaktadt det mycket talas om behofvet, ;
om nödvändigheten, om oundgängligheten,
om pligten- att dana ett kraftigare landt-
försvar än det vi nu ega; oaktadt, när en ;
rämmande hör den värma, den ifver, hvar-
med så talas, han måste tro att Sveriges
folk är genomträngdt af känslan utaf en;
nära för handen varande fara för foster-
landets sjelfständighet, så vet den som när-
mare känner tänkesätten hos allmänheten
nogsamt att just emedan ingen fara nu
botar, är man i sjelfva verket icke på
långt när så ifrig, som man låtsar, för
försvarsverkets - ombildning och förstär-
kande.
Härtill kommer, att åsigterna om sättet
att åstadkomma ett sådant resultat äro
himmelsvidt åtskiljda. Regeringen vill
icke - veta af folkbeväpning, emedan denna
är ett oting; som general Hazelius sade
häromdagen; militärerna säga att det
schweiziska milissystemet icke är ända-
målsenligt, men dyrt; allmogen vill ej gå
in på beväringspligtens förökande, om jor-
den derjemte skall bära indelningsverkets
börda; - krigsministern. vill icke uppofira
indelningsverket och ej afstå mer än en
obetydlig del af den värfvade armåen.
Regeringen fordrar ökade uppoffringar;
folket vill hafva lättnader.
Dessa åsigter äro alldeles oförenliga.
Det är klart att vid sådant förhållande
det icke vid denna riksdag — och
sannolikt icke på mycket lång tid —
någon genomgripande reform kan blifva
vidtagen i organisationen af Sveriges landt-
försvar.
Men deremot går det mycket väl an att
bereda färdigt, lefvande material för en
framtida reorganisation; och det enkla
medlet härtill har kommendörkapten Ad-
lersparre i Andra kammaren framlagt uti
en genom sin motivering både märklig och
intressant motion.
Hr Adlersparre utvecklar i deana motion
den tanke, att Sverige en gång kan hafva
att befara ett anfall från en stormakt i
östern. För vår del tro-vi att det dröjer
mycket länge innan fara derifrån hotar
Sverige, och vi skulle kunna gifva många
och goda skäl för denna åsigt, men detta
skulle föra oss för långt ifrån det nuföresatta
ämnet. . Det måste medgifvas, att den dag
dock i en sen framtid kan randas, då vi
måste vara beredda på att försvara Oss.
Härtill är, enligt motionärens mening, det
antal vapenöfvade män, våra militära in-
stitutioner erbjuda oss, icke tillräckligt.
Och ej nog härmed: manskapet är icke
heller nog. dugligt. Hr Adlersparre gör
härom ett resonnemang, som den värfvade
och indelta armå6ens. försvarare svårligen
skola kunna vederlägga. Det lyder så:
sVåra reguliera trupper, uteslutande rekry-
terade ur landets lägre arbetsklass, hafva
icke, befälet undantaget, den individuela tanie-
odling och intelligens, som är så väsenduig
för nutidens krigsföring, ej heller ega de, oak-
tadt många förtjenster, en så fullärdadt mii-
tärisk rutin, att det om dem: kan sägas, att
deras öfverlägsenhet såsom soldater ersätter
bristen nti deras antal. Den redbara karak-
teren och de oförderfvade goda sederna böra
uppskattas högt, men finnes der icke kr:gs-
väna och icke helier intelligens, äro dessa
dygder slöa vapen, hvarmed man svårligen
bortjagar fiendtliga gardesbataljoner: Bevä-
ricgen åter, dessa soldater blott till namnet,
eger af krigaryrkets vetande och anda hvar-
ken mer eller mindre, än hvad man kan för-
vänta af män, hvilka aldrig rikta: tanken åt
krigarens pligter, förrän de, efter flerårigt
arbete i borgerliga närisgar, upptagas till ia-
alles trettio dagars exercis. Om denna deras
krgsundervisaiog, i fall. den förtjenar detta
namn, icke i de flesta fall kan anses såsom
en skrift i sauden, är den dock för kriget till
föga gagn, så vida icke dessa råa clemerter,
innan de mot fienden föras i elden, ytterli-
gsre undervisas och öfvas. Men just denna
tanke, berävtigad som dens är, att i depotir s
kiigsbilda bevärivgen, sedan krigsfacklan ro-
dan är tänd, är å vårt bevärirgssystem det
röda märke maa å delingrenten föster, när han
udledes för aut arkebuseras. Vöår tids fält-
herrar bafva tagit tigera till förebild, Med
ett olörutsedt sp: ång kastade sig öfver s:bt