med vemodig vänlighet, och prosten gick
under dessa dagar aldrig förbi henne, utan
att låta sin hand sakta smeka hennes hår
eller kinder.
Dagen kom. Det var en halfklar, töck-
nig dager; det töade i fjellen och grön-
skade på åkrarna. De båda flickorna, pro-
sten och Ödegård höllo sig på sina rum
tilldess tiden var inne att de skulle följas
åt till kyrkan, der, utom dem, endast kloc-
karen och en fremmande prest voro när-
varande. Prosten skulle sjelf deltaga i den
heliga måltiden, men han ville ändå sjelf
hålla skriftetalet, ty han hade några sär-
skilda ord att säga henne, som gick bort.
Han talade, som han ofta brukat göra det
om helgdagsaftnarna eller vid namnsdags-
festerna, då de sutit kring bordet i hem-
met. Det skulle snart visa sig, menade
han, om den tid, som hon under anropande
af Guds nåd i dag afslutade, hade lagt en
säker grundval. Ingen menniska blifver
fullt sann, fullt sig sjelf, förr än hon får
verka i sitt lefnadskall. Det var i sjelfva
verket en predikares kall, hon gick att ut-
öfva, och den, som framträdde med san-
ningens kraft och höll sig värdig dertill,
fick äfven se de herrligaste frukter af
sitt arbete. Gud begagnade visserligen ofta
ovärdiga till sina sändebud, liksom alla, i
högre mening, måste anses vara oskickliga
dertill; han väcker i vårt hjerta en längtan