Frågan om de skånska frälsebönderna behandlad iandra kammaren. (Forts3. fr. föreg. n:r.) Hr Jöns Pehrsson instämde med föregående talare. Det var ej Tullberg, som väckt oron i Skåne, utan de förbättrade kommunikationerna. Ystads jernväg hade kommit med en upplysningens stråle till trakter, der okunnighetens mörker förut var rådande. Tal. ville begagna tillfället att gifva de skånska magaaterna äfvensom landshöfdingen i Malmö ett godt råd, det nemligen att de skulle vända sisa tankar från ordensdekorationer och annan grannlåt till folkskolorna och nitälska mera än hittills för folkets upplysning. Yrkade remiss. Hr Treffenberg uppläste 90 8 i regeringsformen och förmenvade, att under diskussionen ord fallit, som kunna anses kränka dess stadgande. Man hade nyligen remitterat en motion som ginge ut på att åstadkomita en evig fred. Många af kammarens ledamöter, deribland tel., hade hyst betänkligheter, huruvida riksdagens tid borde upptagas af ett så ändamålslöst arbete, som att behandla den motionen; alla borde deremot vara ense om att ej sysselsätta sig med denna motion, hvars syfte var att förskafta 083 en evig ofred. Hr Hierta fästade först uppmärksamheten derpå, att enligt hvad erfarenheten under alla föregående riksdagar visat, grundlagsförbud i 90 8 regeringsformen emot att låta vissa deri uppräknade ämnen komma under riksdagens öfverläggningar och pröfaing icke varit tillämpadt såf som den föregående talaren ville hafva det, nemligen att inskränka äfven enskilda ledamöters rätt att yttra sig på eget ansvar, om ock sådana yttranden kunde blifva föremål för ogillande. Tal. hade emellertid egentligen begärt ordet i anledning af hr Rosenbergs anförande, hvari denne hade såsom grund för sitt understödjande af motionen talat om känslan af det betryck, frälsebönderna lidit af sina herrar. Äfven under antagande att ett sådant betryck existerat, så vore detta något helt annat än frågan om eganderätten till godsen. Hvad som dock förnämligast förtjenade att fästa sig vid, vore följande uttryck i motionen: Detär emellertid tydligt att om arrendegifvarne icke hafva eganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheter, åtminstone i de flesta fall krovan lärer vara den som har den. Och bör det fördenskull tillkomma statsmakterna att anställa utredning etc., samt på ett annat ställe: Således, och enär icke anledning saknas för den förmodan, att jord samt andra rättigheter och förmåver blifvit kronan afhända ete. Om det nemligen förhölle sig så, som uti dessa premisz:er angifvit; — om det vore tydligt, att all anledving icke saknades, så måste man äfven finna motionen berättigad; mena den första fordran som måste göras vore att få uppgifvet åtminstone nägon sådan anledning, hvarpå ett så viztigt yrkande kunde gruudis. Då isgeutivg sådant funnes i motionen hemställde tal. till motionären, att till fullständigande af motionen uppgifva någon sådan anledniag, eller med audra ord att lemna något skäl till det han begärt; men att om det icke kurde ske, helire sjelf återtaga motionen. Hr Ola Jönsson bemötte do mot hans förslag gjorda anmärkvingarna. Han hade j menat något annat än hvad han i motionen uttrsckt och ansåg den rådande oron bland fiälsebönderna, hvilken förauledt motionen, vara ett tillräckligt bevis för dess befogenhet och ett faktum som ingen kunde jäfva. Tal nämnde dessutom flera exempel på att började rättegångar om frälsehemman icke utfaliit till de förmenta jordegaraes fördel. Bland orsakerna till oroa ville tal. särskildt framhålla missbruk af husbondevälde, hvilket existerar ännu, om ej alldsles så föriryckande, som under det danska väldet I Skåne. Riksdagen; behardliug af frågav, hvad utgång den den än må få, trodie tal skulle lugna sisnena, och det vors i hans tanka äfven behagligare för linet: styresman av ha ett riksdagsbeslut, med hvilket han kuzdoa vända sig till befolkningen, än att blott bemöta dess klagomål med botelser om straffiageus tilämpniog. Det vore hvarje menniskas pligt att efterkomma budordet: du skall icke hafva lust till