Frågan om de skånska fräl-
sebönderna behandlad ian-
dra kammaren.
(Forts3. fr. föreg. n:r.)
Hr Jöns Pehrsson instämde med föregående
talare. Det var ej Tullberg, som väckt oron i
Skåne, utan de förbättrade kommunikationerna.
Ystads jernväg hade kommit med en upplysningens
stråle till trakter, der okunnighetens mörker
förut var rådande. Tal. ville begagna tillfället att
gifva de skånska magaaterna äfvensom lands-
höfdingen i Malmö ett godt råd, det nemligen
att de skulle vända sisa tankar från ordens-
dekorationer och annan grannlåt till folksko-
lorna och nitälska mera än hittills för folkets
upplysning. Yrkade remiss.
Hr Treffenberg uppläste 90 8 i regeringsfor-
men och förmenvade, att under diskussionen
ord fallit, som kunna anses kränka dess stad-
gande. Man hade nyligen remitterat en motion
som ginge ut på att åstadkomita en evig fred.
Många af kammarens ledamöter, deribland tel.,
hade hyst betänkligheter, huruvida riksdagens
tid borde upptagas af ett så ändamålslöst ar-
bete, som att behandla den motionen; alla borde
deremot vara ense om att ej sysselsätta sig med
denna motion, hvars syfte var att förskafta 083
en evig ofred.
Hr Hierta fästade först uppmärksamheten
derpå, att enligt hvad erfarenheten under alla
föregående riksdagar visat, grundlagsförbud i
90 8 regeringsformen emot att låta vissa deri
uppräknade ämnen komma under riksdagens öf-
verläggningar och pröfaing icke varit tillämpadt
såf som den föregående talaren ville hafva
det, nemligen att inskränka äfven enskilda leda-
möters rätt att yttra sig på eget ansvar, om
ock sådana yttranden kunde blifva föremål för
ogillande. Tal. hade emellertid egentligen be-
gärt ordet i anledning af hr Rosenbergs anfö-
rande, hvari denne hade såsom grund för sitt
understödjande af motionen talat om känslan af
det betryck, frälsebönderna lidit af sina herrar.
Äfven under antagande att ett sådant betryck
existerat, så vore detta något helt annat än
frågan om eganderätten till godsen. Hvad som
dock förnämligast förtjenade att fästa sig vid,
vore följande uttryck i motionen: Detär emel-
lertid tydligt att om arrendegifvarne icke hafva
eganderätt till ifrågavarande hemman och lägen-
heter, åtminstone i de flesta fall krovan lärer
vara den som har den. Och bör det fördenskull
tillkomma statsmakterna att anställa utredning
etc., samt på ett annat ställe: Således, och
enär icke anledning saknas för den förmodan,
att jord samt andra rättigheter och förmåver
blifvit kronan afhända ete. Om det nemligen
förhölle sig så, som uti dessa premisz:er angif-
vit; — om det vore tydligt, att all anledving
icke saknades, så måste man äfven finna motio-
nen berättigad; mena den första fordran som
måste göras vore att få uppgifvet åtminstone
nägon sådan anledning, hvarpå ett så viztigt
yrkande kunde gruudis. Då isgeutivg sådant
funnes i motionen hemställde tal. till motionä-
ren, att till fullständigande af motionen upp-
gifva någon sådan anledniag, eller med audra
ord att lemna något skäl till det han begärt;
men att om det icke kurde ske, helire sjelf
återtaga motionen.
Hr Ola Jönsson bemötte do mot hans förslag
gjorda anmärkvingarna. Han hade j menat
något annat än hvad han i motionen uttrsckt
och ansåg den rådande oron bland fiälsebön-
derna, hvilken förauledt motionen, vara ett till-
räckligt bevis för dess befogenhet och ett fak-
tum som ingen kunde jäfva. Tal nämnde dess-
utom flera exempel på att började rättegångar
om frälsehemman icke utfaliit till de förmenta
jordegaraes fördel. Bland orsakerna till oroa
ville tal. särskildt framhålla missbruk af hus-
bondevälde, hvilket existerar ännu, om ej allds-
les så föriryckande, som under det danska väl-
det I Skåne. Riksdagen; behardliug af frågav,
hvad utgång den den än må få, trodie tal
skulle lugna sisnena, och det vors i hans tanka
äfven behagligare för linet: styresman av ha
ett riksdagsbeslut, med hvilket han kuzdoa vända
sig till befolkningen, än att blott bemöta dess
klagomål med botelser om straffiageus tilämp-
niog. Det vore hvarje menniskas pligt att efter-
komma budordet: du skall icke hafva lust till