han läst trosbekännelsen, gick derefter fram
genom kyrkan till den så kallade biskops-
stolen, som stod fram i koret och var för-
sedd med ett slags gardiner. Prestgårdens
egentliga kyrkostol var på läktaren; men
kände man behof, att sitta ostörd, en-
sam och undangömd för andras blickar,
så tog man alltid plats i biskopsstolen.
Då Petra öppnade dörren och smög sig
in, såg hon Signe redan sitta i inner-
sta hörnet. Hon tog ett steg tillbaka,
men i samma ögonblick vände prosten sig
om, för att gå förbi henne in i sakristian
—- hon skyndade derför åter in i stolen och
satte sig sakta ytterst vid dess dörr. Sig-
ne hade fällt ned sitt flor, och detta gjorde
Petra ondt. Ilon blickade ut öfver försam-
lingen, som satt sammanträngd i de höga
och klumpiga träbänkarna, karlarna till
höger och qvinnorna till venster; deras
andedrägt samlades öfver deras hufvuden
som ett töcken och på fönsterna hade bil-
dat sig tumstjock is; de illa skurna träbil-
derna, som stodo uppsatta kring väggarna,
den tröga och oharmoniska sången, den
sammanpackade menniskomassan -— allt
hörde tillsamman och sammansmälte för
hennes irrande blickar till någonting hårdt
och afvisande: hon erfor samma intryck
som på eftermiddagen, då hon reste från
Bergen: hon var också här en orolig väg-
farande, som endast reste igenom.