hänsynslöst, att samtalet kunde ta en helt
obehaglig vändning, eller ock tystnade han
tvärt, af rädsla för sig sjelf. Ingen kunde
i allmänhet lättare bringas till tystnad än
denna passionerade och vältalige man.
Petra blef förskräckt, när hon hörde pro-
stens bön; hon kände mycket väl hvarför
han valt den. Ju längre han kom i sin
framställning, desto varmare erfor hon att
han gick henne på lifvet; hon gjorde sig så
liten hon kunde, tryckande sig in i bänk-
hörnet, och hon såg Signe göra detsamma.
Men utan barmhertighet stormade den vil-
dige fram, lejonet var ute efter byte, hon
kände sig förföljd från alla sidor, inringad
och afstängd från alla utvägar — men hvad
som hade blifvit gripet med stränghet, blef
mildt fasthållet af förbarmarens hand. Hon
blef, utan ett domens ord, fångad och lagd
i den eviga kärlekens famn. Och der bad
hon, der grät hon och hon hörde Signe
göra detsamma — och derför älskade hon
henne mer än tillförene!
När prosten nedsteg från sin sannings
höga ståndpunkt på predikstolen, för att gå
förbi biskopsstolen till sakristian, låg öfver
hans ansigte ännu ett återsken af den glans,
i hvilken han under predikan uppstigit.
Hans blickar föllo forskande på Petra, men
då hon ödmjukt blickade upp i hans an-
sigte, återspeglade sig deri en känsla af