Prosten steg upp på predikstolen; äfven
han såg ovanligt hård och sträng ut. Han
började sitt föredrag med bönen: Inled oss
icke i frestelse! Vi veta alla, att de gåfvor
Gud gifvit oss, hafva i sig ett frö till fre-
stelse; men Han är dock så nådig att ej pröfva
oss öfver vår förmåga: detta böra vi aldrig
glömma, men alltid bedja om. Endast ge-
nom att vi ödmjuka oss och använda våra
gåfvor till Hans tjenst, kunna de bli oss
till frälsning. Predikan var en utläggning
af detta ämne, och hade predikanten till
utgångspunkt valt vår dubbla uppgift, den
att verka i vårt lefnadskall, hvar och en
efter måttet af sin förmåga, och den, att
utveckla den kristliga menniskan i oss sjelfva
och i dem, som blifvit anförtrodda åt vår
ledning och omsorg. Man måste gå myc-
ket betänksamt till väga vid valet af lef-
vadsyrke, ty det gåfres, tyvärr, yrken som
i och för sig sjelfva äro syndiga, det gåfves
sådana, som kunde föra oss till ett syndigt
lif, antingen emedan de ej voro lämpliga
för våra anlag, eller allt för lämpliga för
våra dåliga böjelser. Men, ännu mer: lika
nödvändigt som det var för hvar och en
att göra ett sådant val med ledning af sin
kallelse, likavisst kunde valet, ehuru i sig
sjelft både godt och riktigt, ändå bli till
frestelse för oss, om vi, emedan det valda
yrket tilltalade oss, läto det uteslutande
upptaga all vår tid och alla våra tankar. Den