stigt till kokpunkten, att han straxt ej
kunde finna ord — och då uttrycken voro
färdiga att välla fram, tyckte han sjelf att
de voro för hårda. Sedan han derföre gjort
ännu ett slag öfver golfvet och ännu en
gång kommit midtför henne, blodröd i an-
sigtet, vände han henne ryggen och gick,
utan att yttra ett ord, in på sitt arbets-
rum. Då han kom dit, hade Signe gått
derifrån.
Under hela denna dag var hvar och en
hos sig. Prosten satt ensam vid middags-
bordet, ty hvarken Signe eller Petra kände
någon lust att äta. Petra var i hushåller-
skans rum, hvilket efter eldsvådan blifvit
upplåtet åt henne: hon hade öfverallt sökt
Signe för att förklara sig, men förgäfves.
Hon började tro att Signe rest bort.
Petra kände att hon åter stod vid en
vändpunkt i lifvet. Hennes själs hemligaste
tanke hade man slitit ifrån henne och man
ville tilltvinga sig ett inflytande på hennes
öde, som hon icke kunde tillstädja. Hon
kände ju bättre än någon annan, att om
hon måste uppgifva sitt lefnadsmål, skulle
hon sedan, lik en spån på vågen, drifva
omkring för alla vindar. Hon kunde vara
glad bland glada, förtrolig bland förtrogna,
hon kunde känna sig trygg i allt, men det
var endast genom detta hemliga mål, som
hon kände sig stark — målet, att en gång
uppnå det, hvartill hon kände en brinnande