hade hört dem föreläsa och sedan lärt sig
alltsammans utantill! Hela tiden hade hon
bedragit dem, det var klart; ännu i går, då
hon likväl syntes lemna dem hela sitt för-
troende, förteg hon något — då hon log
på det oskyldigaste sätt, ljög hon.
Och detta hemliga mål! Hvad prosten så
ofta i hennes närvaro fördömt, utsmyckade
hon som en Guds kallelse, hvilken hon
vågade bedja honom välsigna! Ett lif af
ytlighet och fåfänglighet, af svartsjuka och
alla passioner, af lättja och sinnlighet, af
lögn och en ständigt ökad karakterslöshet,
ett lif, hvaröfver alla laster kretsade, lik-
som roffoglarne öfver åtelen, var det, som
hon brann af längtan att få hängifva sig
åt och bad Gud inviga! Och till ett sådant
lif hade prosten och hans dotter hjelpt
henne i den tysta prestgården, inför den
väckta församlingens stränga och skarp-
synta blickar!
Då Signe, ljus och frisk, Som vintermor-
gonen, kom in för att hälsa god morgon
på sin far, fann hon arbetsrummet alldeles
uppfyldt af tobaksrök. Detta var i all-
mänhet ett säkert tecken, att prosten
af en eller annan orsak kände sig upp-
rörd; men var det så mycket mer så tidigt
på morgonen. Han yttrade icke ett ord,
utan lemnade henne boken med en nick.
Hon kände straxt Petras handstil; en erin-
ring om misstankan och smärtan från går-
FISKABFLICEAN, 22