kallelse och för hvilket hennes krafter växte
dag efter dag. Att förtro sig till någon
efter det misslyckade försöket i Bergen —
nej, det hade hon aldrig haft mod till, icke
ens till Ödegård! Hon måste bevara denna
hemlighet, till dess den fått sådan styrka
och säkerhet, att den kunde tåla, att tvif-
let andades på den.
Men huru hade ej allt nu blifvit förän-
dradt! Prostens flammande blickar sågo
oupphörligt in i hennes uppskrämda sam-
vete — det gällde här att rädda allt! Hon
sökte efter Signe med allt större ifver och
oro; men ännu på eftermiddagen hade hon
ej träffat henne. Ju längre den menniska,
som vi söka, undviker oss, desto djupare
känna vi sjelfva skiljsmessans orsak; så
gick det äfven med Petra, ty hon öfverty-
gade sig snart sjelf, att hon gjort sig skyl-
dig til förräderi mot Signe, då hon begag-
nat hennes vänskap till befrämjande af det,
som denna ansåg för syndigt. Den allve-
tande Guden kunde dock vara hennes vittne,
att denna sida af förhållandet aldrig fram-
stått för hennes själ; derföre kände hon
sig nu som en stor förbryterska.
På samma sätt, som förr en gång i sitt
barndomshem, stod hon öfverväldigad af
någonting, om hvars tillvaro hon förut ej
ens haft en aning! Att samma förtviflade
omständigheter ånyo kunde få makt med
henne och att hon på denna långa tid ej