OCh gagnperik 1ustitution.
IHusmodren. — Hustrun.
Föreläsning af Paul Janet.)
Tunehåll: Hushållet. Dess moral och dess
poesi.
Mine herrar!
Jag bar i min sista föreläsning talat om fa-
miljefadren och mannen; jag skalli dag afhandla
hustruns roll i familjen såsom husmoder och
mannens följeslagerska. Jag uppskjuter till nästa
gång, för att då samtidigt sysselsätta rig med
dem, fadren och modren i deras förhållande till
barnen.
Om högsta makten i familjen, det allmänna
öfverinseendet och ledningen i stort tillhöra
mannen, finnes det ett annat styrelseområde,
visserligen inskränkt, men oändligt i detaljen
och af stor vigt för familjens lycka der hustrun
utöfvar en omedelbar och nästan oinskränkt
myndighet. Jag vill icke förhålla eder detta
väldes namn, det kallas hushållet.
Det finnes flera sätt att uppfatta hushållet:
man kan deri se en låg och grof sysselsättning,
ovärdig hustruns omsorger, och som bör öfver-
lemnas åt pigorna; elier ock en förödmjukande
nödvändighet, hvilken hustrun bör underkasta
sig, emedan hon icke kan annat; eller en pligt,
men en sorglig, kall, tråkig pligt; eller slutli-
gen, äfven en pligt, men en pligt, hvilken man
uppfyller med nöje, med intresse, med för-
kärlek.
Hvilken af dessa olika uppfattningar är den
riktigaste? Den första är ögonskenligen orim-
lig. En buslig förvaltning är nödvändig ; famil-
jens intresse fordrar den oundgängligen. Det
gagnar föga att familjens stora intressen utåt
skyddas af mannen, om isomhus oordniog herr-
skar i detaljen ock utgifteraoa. Men hvem till-
hör det att sysselsätta sig med dessa inre om-
sorger? Icke mannen utan tvifvel: han har mer
än nog af arbetet utomhus och af det allmänna
öfverinseendet, utan att dertill ötverhopas med
det dagliga lifvers tusende småbestyr. Dessutom
är han icke passande dertill, och han skulle
aldrig kunna blifva det utan på bekostnad af
vigtigare förmögenheter: med ett ord om hus-
hållet är under hustrons värdighet, är det på
ännu starkare skäl under mannens. MHushållet
är således icke mannens sak, och om det nu
icke heller är hustruns, hvems är det då? Jag
behöfver väl icke säga, att det icke kan vara
barnens; återstår således tjenstefolket. Men
kan man, när det gäller familjens väl, förlita
sig på en tjenares förstånd, intresse och ärlig-
het? är det för att öfverlemna det åt en sådan
slump, som mannen har helgadt sitt lif åt hustun,
och som de gemensamt hafva gifvit lifvet åt sina
barn
Hushållet är således en nödvändighet för
hustrun; men är det en förödmjukande nödvän-
dighet, ett träldomsok, som hon påtager sig
endast af oförmåga att befria sig derifrån?
Det är hon sjelf, som gör detta ok till ett träl-
domsok, genom att underkasta sig det såsom
ett tvång; det är hon sjelf, som gör sig till
slafvinna, genom att vid hushållet icke anknyta
andra ider än slafvinnans, och genom att med
belt och hållet materiela omsorger betala det
uppehälle eller den säkerhet, som hennes
man förskaffar henne. Den förödmjukelse, som
hon finner i bushåliet, är således helt och hållet
frivillig. För öfrigt är hushållet, om det är en
nödvändighet för qvinnan, äfven en pligt för
henne: ty en hvar är förpligtad att göra det,
com ingen annan kan göra i hans ställe; och
nödvändigheten, förvandlad till pligt, förlorar,
hvad den kan ega oangevämt för egenkärleken
och upprörande för stoltheten: den är icke mera
en brutal lag, för hvilken man gifver vika mot
sin vilja, emedan man icke kan annat; den blir
en förnuftig lag, hvilken man lyder, emedan
den är förnuftig.
Hushållet är således en pligt; men är det en
pligt, som man helt enkelt måste uppfylla, utan att
bekymra sig om att uppfylla den gerna, med
nöje, med glädja? Ar i allmänhet en pligt väl
uppfylld utan nöje? När man icke söker göra
mera än sin pligt, gör man väl då hela sin pligt?
och gör man mera än sin pligt utan tillfreds-
ställelse utan kärlek? Det finnes stränga mora-
lister, hvilka hafva hyllat den läran, att det är
att nedsätta oca förvränga pligten, att deri in-
lägga det minsta nöje, till och med nöjet att
göra sin pligt. Den tyske filosofen Kant har
omfattat denna åsigt; hans landsman Schiller
tadlsr den på ett fint sätt i detta nätta cepi-
gram: Jag finner ett nöje i att göra min
granne godt, detta oroar mig, Aristosteles,
som var en mycket stor moralist, bar definierat
den dygdige mannen såsom den, hvilken finner
nöje i att ntöfva dygden. Denna vackra defini-
tion skulle lätt kunna rättfärdigas i teorien; i l
praktiken är den obestridlig. Hushållet bör så-
ledes för hustrun vara en angenäm pligt, hon
bör finna nöje deri, öfverlemna sig åt deråt med
allvar och vjutning; det passar henne beun-
dransvärdt; hennes åt detaljer vända sinne, föga
lämpligt för abstrakta id6er, utvecklar sig och
känner sig lyckligt under den inre förvaltnin-
gens otaliga omsorger. Må hon för öfrigt icke
inbilla sig, att icke hushållet kan gifva tillfälle
till höga, ädla och ljufva dygder. Sparsamheten
till exempel, är en mycket anspråkslös och myc-
ket vanlig dygd; man berömmer sig icke af att
ega den utan snarare af motsatsen; och likväl,
om hustrun genom hushållsaktighet besparar
sin man arbete och tid och aflägger en bit bröd
för sina barn, om hon gerom sparsamhet räddar
sin familjs anseende, och, utan att söka blända
ögonen genom en lånad glans, som icke förmår
AäÄlia Ahactåndaet gannrma an hlumsam värdiehat