Strafflagen. Om än den konstitutionela bristen tyvärr här existerar, att andel i åtskilliga vigtiga grenar af lagstiftningen icke tillkommer representationen, så utgör detta dock icke hinder för pressen att upptaga till skärskådande de af regeringen ensam utfärdade lagar och förordningar. Snarare torde just förstnämnde förhållande innebära ökad anledning härtill. Och om, såsom här, ämnet för betraktelser ligger inom det militära området — detta för icke-fackmän gerna såsom en terra incognita framställda fält — så torde icke ytterligare skäl saknas till några reflexioner, då, med afseende å de tendenser som gå ut på att utbilda eller än ytterligare befästa en serskild militärisk kastanda, som altid är mer eller mindre fiendtlig mot den medborgerliga allmänandan, våra åsigter äro af en nivellerande natur. Då det således redan stöter dessa våra åsigter för hufvudet, att det åtminstone i fredstid skall anses vara behöfligt att stifta serskilda lagar för krigsmakten och en ny sådan lag utkommit för att gälla från och med den 1 januari detta år, så föranledas vi att kasta en blick på den nya krigslagen för att framhålla hvad vi deruti finna mest anmärkningsvärdt. I 1:sta och 3:dje SS mötas vi då af den bestämmelse, att ej allena krigsmän, utan ock civile embetsoch tjenstemän, som tillhört armån, men tagit afsked, kunna efter krigslagarne straffas för förseelse, begången under tjenstetiden; äfvensom att helt och hållet privata personer, som under krig fått tillstånd åtfölja armån, äro underkastade krigslagarne i de delar som på dem tillämplige äro, och detta, äfven för dem, sedan de förhållanden upphört, på grund hvaraf den tilltalade varit under denna lag lydande. — Det ifrågavarande brottet måste naturligtvis antingen vara af den beskaffenhet att det strider mot allmän lag, och då kan och bör det ju efter densamma straffas; eller ock ligger det inom den subtila gränsen af subordinationen och disciplinstadgan, och i detta fall borde väl icke disciplinen lida någon mehn, om personen ifråga från tjensten afgått. Rentaf rättsoch Jagstridig förefaller oss dessa bestämmelsers tillämpning på privata personer. Vid en sådan utsträckning af den militära lagstiftningen kunna vi åtminstone icke finna annat än att rikets ständers pröfning är nödvändig för lagens egen laglighet. Hvilka äro en privat persons förmän? Skall han straffas såsom officer med vaktarrest, eller såsom underofficer och manskap med fängelse vid vatten och bröd eller med tortyren af mörk arrest? 6:te kap. S 10—12 innehålla straffbestämmelser från och med disciplinstraff till och med lifstidsfängelse och lifvets förlust för brott sådana som nedanstående: Högljudt, häftigt, eller på annat sätt anstötligt klander, på ställe der krigsfolk samladt är, emot någon öfverordnads förhållande eller åtgärder; För krigsfolks sammankomst eller rådplägning om faran eller olämpligheten af krigsföretag, eller annan tjensteförrättning; Om vådan af den ställning hvaruti krigsmakten sig befinner; . sOm förmans förhållanden eller åtgärder m. m. Klart är, att om underordnades ofvan. uppräknade åtgärder föranledas af feghet, förräderi eller sker till rikets förderf eller skada, då äro de straffvärda; men nu kan det också hända — och krigshistorien företer otaliga exempel derpå — att det just är befälhafvaren, som genom oskicklighet, oduglighet, feghet eller förräderi är på väg att skada eller förderfva riket, samt att ofvanstående, med så hårdt straff belagda åtgärder af underlydande, rådplägningar m. m., just kunna förekomma olyckan häraf.