och en stolt enkelhet tilllvingar sig allas akt-
ning, kan icke då denna dygd, som man anser
för prosaisk, med allt skäl kallas en hjeltemo-
) dig dygd, i en tid, då den är så svår att utöfva,
och i ett samhälle, som förtäres af täflan i lyx
och af det omättliga begäret att lysa?
Ordningen, regelbundenheten, är en mycket
kall och föga lockande dygd: och likväl är ord-
ningen i hushållet redan ordningen i tankarna,
i känslorna; den är icke hela lyckan, men den
är en del af lyckan; den är icke visbeten, men
den är ett af vilkoren för visheten. För en
öfvad iakttagare är ordningen i det yttre lifvet
vanligen yttringen af en fullkomligare och för-
träffligare ordning; och i en familj, der ordning
finnes, finnes i de flesta fall äfven endrägt och
rid.
För öfrigt är deticke blott de grundliga egen-
skaperna och de egentliga dygderna, som hustrun
finner tillfälle att utveckla i hushållet; hon kan
deri äfven införa det, som utgör sjelfva hennes
vatur, smaken, behaget, förfiningen. Förfinia-
ningen och hushållet, se der två ord, som tyc-
kas strida mot hvarandra; de göra det icke för
andra än dem, hvilka åtskilja alltiog, hvilka
icke förmå att se det osynliga bakom det syn-
liga och icke veta af det hemliga sambandet
mellan de materiela tingen och de andliga tin-
gen. Allt besjälas, allt antager lif och färg un-
der fläkten af en känsla. Det kan i det husliga
lifvets obetydligaste omsorger finnas en konst
att dölja det, som icke behagar ögat, en konst
att anordna och att välja utan lyx, utan stora
omkostnader, men på ett sätt, som tillfredsstäl-
ler smaken och invbillningen. Den fattigaste
flicka af folket har en blomma i sitt fönster:
är icke detta ett bevis, att lifvet kan förskönas
under hvad yttre vilkor som helst? Förfinin-
gen i lifvet strider på intet sätt mot moralen,
när den icke står i missförhållande till våra
tillgångar. Ar icke naturen smakfull? Har den
icke åt sina ödmjukaste alster gifvit en mera
lysande prydnad, än Salomos i all bans herr-
lighet? Iushället har allt:å sin förfining, sin
skörhet, till och med sin poesi. Den store
tyske skalden hade reda derpå, han, som, då
han i sin roman Werther ville på scenen införa
er förtjusande hjeltinna, icke fruktade att välja
en af hushållet: vanligaste tilldragelser, att visa
oss henne utdelande smörgåsar till sina små
bröder. Poesien ligger hvarkon så långt borta
eller så högt upp, som våra drömmare påstå;
hon är här, hon är här, hon är der, hon är
öfverallt, och i synnerhet i de enkla sakerna.
Kakelugnsvrån, det runda bordet, aftonmåltiden,
barnets toalett, se der familjens poesi. Lycklig
den, som vet att smaka den rena njutningen,
som dessa saker erbjuda, och som icke tror,
att det är nödvändigt att hafva feber, för att
njuta af lifvet!
Fåenelon, i sin beundransvärda Afhandling
om flickors uppfostan, lånar af Skriften en
skildring af en kraftig qvinra, af en klok och
arbetsam husmoder, hvilken j skolen höra med
nöje, och hvilken på ett bildrikt språk och med
präktiga ord uttrycker de sanningar, som jag
är försökt att komma eder att inse: Hon
är mycket ädlare än de allrakosteligaste perlor.
Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne,
och bergning skall honom icke fattas. Hon
gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifs-
dagar. Hon brukar sig på ull och lin och arbe-
tar gerna med sina händer. Hon är såsom ett
köpmansskepp, som sin bergning fierran efter
hemtar. Hon står om natten upp, och gifver
sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.
Hon tänker på en åker, och köper honom, och
planterar en vingård af sina händers frukt.
Hoa gjordar sina länder fast, och stärker sina
armar. Hon märker hvar hennes handel kan
hafva förkofring, hennes lykta utsläckes icke
om natten. Hon räcker ut sin hand till rocken,
och hennes finger fatta tenen. Hon utsträcker
sina händer till den fattige, och räcker sin hand
åt den torftige. Hon fruktar icke för sitt hus
för snö, ty hela hennes hus hafver dubbla klä-
der. Hon gör sig täcken; hvitt silke och pur-
pur är hennes kläde. Hennes mans är prisad i
portarne, när han sitter när landets äldste.
Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte
får hon åt krämarne. Hennes prydning är, att
hon renlig och flitig är, och framdeles skall hon
le. Hon upplåter sin mun med vishet, och på
hennes tunga är täckelig lära. Hon ser till,
huru det i hennes hus tiltstår, och äter icke
sitt bröd i lättja. Hennes söner komma upp
och prisa hennejsalig; hennes man lofvar henne.
Många döttrar samla rikedom; men du öfvergår
dem alla. Täckelig och däjelig vara är intet;
en qvinna, som Herren fruktar, den skall man
lofva. Hon skall rosad varda af sina händers
frakt, och hennes gerningar skola lofva heune
i portarne.