MP VIS veMe
BHileteorfallet Nyårsdagen
1863.
Till de underrättelser, vi i går meddelade om
denna egendomliga företeelse, kunna vi pu ytter-
ligare, enligt den vid Vetenskapsakademiens sam-
mankomst i går afton lemnade redogörelse för
förloppet, meddela följande:
Aörolitherna hafva, enligt hvad hittills är
kändt, endast nedfallit i Fittja och Gryta socknar
2 mil söder om Upsala. Af de upphittade ste-
narne bade 30 stycken blifvit förda till akade-
mien och förevisades under aftonens lopp. Den
största af dessa vägde omkring 5 skålp.; de öf-
riga voro allesammans mindre och ungefär stora
som hönsägg och valnötter.
Till det yttre äro de af en oregelbunden form
samt hafva en svart färg i fölid af att stenen
genom den hastiga gnidningen mot luften blifvit
varm och slutligen smält på ytan. Alla kanter
och hörn äro i följd häraf afrundade. På en
af steuarne kande man tyaligt se, att den sön-
dersprungit flera (4) gånger under sitt fall mot
mot jorden; den hade nemligen en yta, hvilken
var alldeles svart och jemn, vidare en annan,
som var något ljusare och hade Hera oiemnhe-
er; så ytterligare en, som var ännu ojemnare
och ljusare, och slutligen en fjerde yta af
mörkgrå färg, hvars hvassa kanter icke
hade hunnit till smältning innan steren
nådde jorden. Till sitt inre bestå de afenljus-
grå hufvudmassa med insprängda maguetiska
korn och mörkfärgade mineralier.
Det finnes två bhufvudslag af aörolitherna: det
ena, det s. k. meteorjernet, består förvämligast
af jern med inblandning af nickeltenn, koppar,
kisel, kol m. m., och det andra utgöres af en
blandning af flera mineralier, såsom olivin,
fältspat, jern 0. s. v. De nu funna meteori-
therna höra till den sednare klassen.
De stenar som nedfölio hade en jemförelsevis
liten fart, då de först kommo sedan bullret hörts
en lång stund, hvilket bevisar det deras bastig-
het varit betydligt mindre än ljudets (1,150 iot
i sekunden) och således äfven mindre än en
gevärskulas som går lika fort som ljudet. Dess-
utom nedträngde stenar af omkring 1 skälp.
vigt ej mer än 5 tum i isen, hvarefter de blott
stadsade högst 50 fot framåt.
Den riktriog, i hvilken stenarne kommo, tyck-
tes vara från norr till söder, att döma såväl af
bullret som af sterarnes läge på isen.
Det detta meteorfall åtföljande buller var i
hög grad.anmärkoiugsvärdt. Evt åskslag, som sker
uppe i luften, höres vemligen ej på mer än ungefär
1 mils cmkrets, och bullret af aörolitherna ny-
har deremot hörts öfver en många
g örra owkrets. Det hartydligen kunnat
akitagas i Norrtelje, Furusund, Dalarö, Stock-
holm, Södertelje och Strengnäs, och det mest.
egendomliga af allt detta är likväl, att ljadet i
Upsaia, som ligger blott 2 mil från det ställe,
der sienarfo nediöllo, hörts mindre tydligt än
i det uvgefär 7 mil derifrån belägna Norrtelje.
Den tid unaderhvilken Jjudet hörts är äfven
märkvärdigt lång; man kan med säkernet autaga
mellan 1 och 5 minuter.
Professor Edlund höll ett i hög grad intres-
sant föredrag, deri ban framställde och utvec-
lade några alldeles nya förklaringar öfver dessa
sällsamma fenomen.
Då ljudet kunnat höras öfver ett så stort on:-
råde och på ett så olika sätt samt då det haft
ea sådan varaktighet, är det oantagligt att blowt
de stenar som nedfallit i Fittja skulie hafva för-
orsakat detsamma, otan sannolikt har en hel.
svärm stenar, liksom ett bredt band, strukit fram
ötver landet, derunder sönderspriagande i bitar,
och sålungga åstadkommit det egendomliga och
långvarig I Af dessa stenar har en del
äter lemuat jordatmosteren och gått utiverlds-
rymdes; ea avnan del har deremot blifvit ned-
tryckt till jorden och vedfallit i Fittja och kan-
sko älven på andra stälien der bullret hörts.
Alt de förklaringar ha stor sannolikhet lör
sig, är tydligt då man tager i betraktande de
metcorsväcmar som i april och november
förorsaka de otaliga stjernfailen, hvilka likväl
icke åtföljas al några störro och allmännare
stonfall.
,