MP VIS veMe BHileteorfallet Nyårsdagen 1863. Till de underrättelser, vi i går meddelade om denna egendomliga företeelse, kunna vi pu ytterligare, enligt den vid Vetenskapsakademiens sammankomst i går afton lemnade redogörelse för förloppet, meddela följande: Aörolitherna hafva, enligt hvad hittills är kändt, endast nedfallit i Fittja och Gryta socknar 2 mil söder om Upsala. Af de upphittade stenarne bade 30 stycken blifvit förda till akademien och förevisades under aftonens lopp. Den största af dessa vägde omkring 5 skålp.; de öfriga voro allesammans mindre och ungefär stora som hönsägg och valnötter. Till det yttre äro de af en oregelbunden form samt hafva en svart färg i fölid af att stenen genom den hastiga gnidningen mot luften blifvit varm och slutligen smält på ytan. Alla kanter och hörn äro i följd häraf afrundade. På en af steuarne kande man tyaligt se, att den söndersprungit flera (4) gånger under sitt fall mot mot jorden; den hade nemligen en yta, hvilken var alldeles svart och jemn, vidare en annan, som var något ljusare och hade Hera oiemnheer; så ytterligare en, som var ännu ojemnare och ljusare, och slutligen en fjerde yta af mörkgrå färg, hvars hvassa kanter icke hade hunnit till smältning innan steren nådde jorden. Till sitt inre bestå de afenljusgrå hufvudmassa med insprängda maguetiska korn och mörkfärgade mineralier. Det finnes två bhufvudslag af aörolitherna: det ena, det s. k. meteorjernet, består förvämligast af jern med inblandning af nickeltenn, koppar, kisel, kol m. m., och det andra utgöres af en blandning af flera mineralier, såsom olivin, fältspat, jern 0. s. v. De nu funna meteoritherna höra till den sednare klassen. De stenar som nedfölio hade en jemförelsevis liten fart, då de först kommo sedan bullret hörts en lång stund, hvilket bevisar det deras bastighet varit betydligt mindre än ljudets (1,150 iot i sekunden) och således äfven mindre än en gevärskulas som går lika fort som ljudet. Dessutom nedträngde stenar af omkring 1 skälp. vigt ej mer än 5 tum i isen, hvarefter de blott stadsade högst 50 fot framåt. Den riktriog, i hvilken stenarne kommo, tycktes vara från norr till söder, att döma såväl af bullret som af sterarnes läge på isen. Det detta meteorfall åtföljande buller var i hög grad.anmärkoiugsvärdt. Evt åskslag, som sker uppe i luften, höres vemligen ej på mer än ungefär 1 mils cmkrets, och bullret af aörolitherna nyhar deremot hörts öfver en många g örra owkrets. Det hartydligen kunnat akitagas i Norrtelje, Furusund, Dalarö, Stockholm, Södertelje och Strengnäs, och det mest. egendomliga af allt detta är likväl, att ljadet i Upsaia, som ligger blott 2 mil från det ställe, der sienarfo nediöllo, hörts mindre tydligt än i det uvgefär 7 mil derifrån belägna Norrtelje. Den tid unaderhvilken Jjudet hörts är äfven märkvärdigt lång; man kan med säkernet autaga mellan 1 och 5 minuter. Professor Edlund höll ett i hög grad intressant föredrag, deri ban framställde och utveclade några alldeles nya förklaringar öfver dessa sällsamma fenomen. Då ljudet kunnat höras öfver ett så stort on:råde och på ett så olika sätt samt då det haft ea sådan varaktighet, är det oantagligt att blowt de stenar som nedfallit i Fittja skulie hafva förorsakat detsamma, otan sannolikt har en hel. svärm stenar, liksom ett bredt band, strukit fram ötver landet, derunder sönderspriagande i bitar, och sålungga åstadkommit det egendomliga och långvarig I Af dessa stenar har en del äter lemuat jordatmosteren och gått utiverldsrymdes; ea avnan del har deremot blifvit nedtryckt till jorden och vedfallit i Fittja och kansko älven på andra stälien der bullret hörts. Alt de förklaringar ha stor sannolikhet lör sig, är tydligt då man tager i betraktande de metcorsväcmar som i april och november förorsaka de otaliga stjernfailen, hvilka likväl icke åtföljas al några störro och allmännare stonfall. ,