dringsman och derföre icke vidaro brytt sig om honom. Han synes icke hafva saknat hvarken aktning eller vänner, enär de3sa varit beredda att genom sammanskott frivilligt godtgöra hans iråkade balans, som Järer uppgå till omkring 4000 rår (i st. f. 400, som först berättades). Han efterlemnar hustru och ett tolfårigt barn. Hans mor och svärmor samt syster hafva bott hos honom. Det berättas äfven om en annan lika olycklig man här i trakten, en arbetare, som intagit gift och derizenom Jjutit döden. Den olycklige skall, efter giftets intagande, i sällskap med en kam-, rat begifvit sig til en ölkrog, bjudit denne någon förtäring och uppmanat horom att dricka, emedan det var sista gången de dracko tillsammans. Olyckligt äktenskap antages vara förnämsta driffjedorn till det sorgliga tilltaget. Apropos sorgliga händelser, berättas med anspråk på trovärdigbet om ett verkligt offerbåal, som skulle hafva blifvit arstäldt någonstädes på Käålmårdsskogen sjelfva juldagseller julaftonsmorgonen. Dervid skall hafva tillgätt såluda, att en bonde från Skedevi socken låtit sammanföra 3:10 lass, får-rist och deruti vid on i marken nedslagen påle fastbundit en lefvande gurasc, hvarefter rishbögen blifvit antänd. Någon, som tyckt dot vara synd om kräket, som pinades i elden, skall hafva mot åetsammna aflossat ett bösskott. Händelsen lärer hafva föranledts genom missförstånd af någon bibelvers, som bjuder, att ett offer årligen skall offras, och det säges t. o. m. att bonden velat offra sin bästa oxe, men att detta blitvit afstyrkt af någon äldre anförvandt. Walla är ej beläget så särdeles långt från sockenkyrkan, Sköldinge. Det oaktadt har man här uppfört ett särskildt kapell eller s. k. bönehus. Detta kapell är dock icke kommunens. Det är bekoztaat af en — arbetare. Någon ständig prest är här icke heller anställd, men litet emellanåt uppträda sådana folktalare, hvilka icke tillåtas tala i sockenkyrkan. Dessa, likasom sockenpresterna, äro olika begåfvade; men de hafva dock i allmänhet någonting tilldragande, som kyrkopresterna — åtminstone vissa af dem — sakna. Då man tager i beräkning, att de flesta af dessa fria talare sakna annan bildning, än de genom sjelistudium kunnat tillegna sig, måste man i sanuing förvånas öfver den tavkereda, klarhet och bevisningsförmåga större delen ai dem ådagalägga, utan att begagna sig af annat koncept än bibeln. Om konrceptet skulle ryckas undan våra kyrkoprester, befara vi, att mången af dem skulle reda sig sig sämre, än dessa olärde folktalare. Hutvudsaken härvidlag torde dock böra anses vara mindre sjelfva talet, talaren, predikanten eller han3 skicklighet och gåfvor, än just det inflytande, den verkan predikardet utöfvar på de skaror, som samlas att höra. Det har måhända icke utan skäl anmärkts, att då våra kyrkopresters tal, i allmänhet taget, icke utöfra något siags inflytande, utan, såsom de sjelfva klaga, åhörarne gå likadana från som till både kyrka och altare, de fria, olärda talarne verkligen mäktigt inverka på sina åhörare. En annan sak är det, huruvida detta inflytande är till godt eller ondt. Man har gerna velat påstå det sednare. Så säges, att läsarno — ty de benämnas så, hos hvilka den fria talarens infytande gör sig gällande — försumma arbetet, äro kärlekslösa, skrymtaktiga, skenheliga, samt slutligen tungsiata och vurmiga. — Man har här i orten temligen godt tillfälle att lära känna dessa läsare, men såvidt vi kunnat utröna, tyckes nästan alltsammans vara förtal. Nog läsa de emellanåt, men icke ens så mycket, att de derigenom utmärka sig framför andra menniskor. Vid första påseendet förefalla en del af dom något enfaldiga; men samtalar man med dem, får man erfara, att de ega fullt ut, om icke mera, stadga och mognad i omdömet än andra i samma yttre ställning. Väl se de något slutna ut och blifva det ännu mera i gällskaper, der skämt och löje göra sig gällande, och de sky gerna samlingar, der dryckenskap, dans och kortspel öfvas; men nöjen och njutningar af ädlare art ha de ingenting emot. I deras ensamhet kan man väl påträffa dem i knäböjande ställning, men för, öfrigt hafva vi icke funnit något anstötligt i deras sätt att vara. Hvad arbetsamhet och trohet beträffar, hafva vi märkt att dessa egenskaper oftare påträffas bland läsare än andra, och aldrig ser man en rätt läsare drucken, eller hör honom svärja och gräla. Väl finnes exemplar af 4läsaref, som utmärka sig för snikenhet, lättja och andra däligheter, men vid närmare undersökning skall man merändels finna, att sådana i själ och hjerta aldrig tillhört läsarnes klass, ehuru de af någon anledning kommit att betraktas så. Dylika verkliga skrymtare får man noga skilja från de rätta s. k. läsarne, om man vill vara rättvis i sitt omdöme. Slutligen har man trott sig under masken af fromhet hos läsarne spåra politiska agitationer. Detta våga vi dock påstå, är ett fullkomligt misstag. De rätta läsarne äro, så vidt det varit oss möjligt bär uppfatta saken, med ett ord sagdt, sannt fromma menniskor. Följer man förstnämnda väg härifrån söder om banan, der han från henne utgår i nästan vinkelrät riktning, kommer man snart till Lerbogränsen. En väg till venster leder till Lerbo kyrka, som skall vara mycket gammal, ehura ombygd för 100 år sedan. Dess inre, som är prydligt, förvarar liket efter en på sin tid mäktig herre, Gotthard W. Marchs von Wiärtemberg. Egendomen Gotthardsberg påminner om samma herres namn IT cacknan finnag två handalchadar