ger hand läses: Tåtteraturen och å den till
venster: Finanserna. Fonddörren bär inskrif-
ten High life. Genom fönstren ser man bou-
levarden).
En ung man, som här blifvit mottagen och
håller i banden den nya katekesen, väntar sina
examinatorer.
— De låta vänta på sig, säger han till sig
sjelf; jag skall emellertid läsa öfver min trosbe-
Kännelse, det är alltid något att fördrifva tiden
med ...
Och han börjar:
Jsg tror på penningen, den allsmäktige, him-
melens och jordens beherrskare; jag tror på bud-
geten, som aflad är aflagstiftande församlingen,
född af nationen, pint under alla ministrar, kors-
fäst på Krim, i Italien, i Mexico och på hundra
andra ställen, död och begrafven alla år. Jag
tror på de hemliga fonderna, på gratifikations-
medlen, på tjenstebefattningarne, på pensionerna
och på sivekurerna. Jag tror att två och två
äro fyra, att en flicka, en cigarr och en butelj
äro tre angenäma leksaker. Jag tror på rätt-
visans ofelbarhet, nästan på riksdagsmännens
oegennytta, på tidningarnes trosförvandtskap, på
stora financiela syndares strafflöshet, på krigets
återuppståndelse och på guldmyntens eviga lif.
Ament.
— Ännu komma de inte...En liten bön skall
gifva mig tålamod.
Fader vår som är på börser, helgadt varde
ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja så
på tidningarnes fjerde och första gfidor som ock
i budoirerna , . .
(Han afbrytes af examinatorerna, som an-
komma och taga plats kring ett bord)
Jans högvördighet Sainte Beuve sjelf förer
ordet.
— Unge man, säger han, vi vilja, innan vi
öppna för er en af dessa tre dörrar, försäkra
os3 om att vi gjort er fri från Fördomen. Man
bör, som jag redan förut i en annan krets låtit
förstå, följa med sin tid . . . Bered er att svara
med eftertanke och var icke vidlyftig.
— Och den höge herrn trycker ned sin kalott.
En af kollegiets ledamöter fäster en elegant bi-
nocle på näsan och ställer till examinanden föl-
jande fråga:
— År ni parisare?
— Ja; jag har blifvit det, tack vare tidnin-
garne, som postbudet, en velocipedant; fört till
mig i landsorten.
— Hvad menar pi med en parisare?
— Det är en varelse, som aldrig besökt Jar-
din des Plantes, som vet att Marie Roze bar
en liten hund, att Siraudin är flintskallig, och
finner helt naturligt att Theresa förtjenar mera
engar än en hög embetsman. Han skulle er-
ara en mindre smärtsam öfverrasknirg, om han
finge bevittaa ett vulkaniskt utbrott i Mont-
martre, än ifall han funne en kardinal åkai ett
mera luxnoöst ekipage än en dam af demi-mön-
den, gfom är på modet.
— Inte illa; ni skulle ha kunnat tillägga att
parisaren — den genuine — icke har något be-
grepp om äktenskapet — det sanna menar jag —
och att han just inte tycker ora att producera.
Nåja, ni skall få en röd kula.
x
Förhöret fortsättös af de öfriga konsistorii-
ledamöterna, hvaribland först:
Herr Z., tidningsskrifvare:
— I den händelse vi gåfve er till journalist
och började polemisera, hvilka grundsatser skulle
ni följa ?
— Det kommer an på... För närvarande,
då jag är ointresserad, är det min grundsats
att icke ha några grundsatser alls... Jag är
att disponera.
— Emellertid får ni lof att dela någon viss
opinion. ..
— Ja, mot god betalning; se der min tanke.
— Tillåt mig, unge man, att erinra er om en
samvetspligt. Den litterära verksamheten är ett
presterligt kall, och ju fastare och innerligare
ens öfvertygelse är, af desto större enthousiasm
blir man mäktig, ty bjertat...
— Förlåt mig, käre herre, detta är ord, ord,
ingenting annat än ord! Om jag ej kände er
vidtberömda erfarenhet (jag kan till och med
säga er produktiva erfarenhet), skulle det smärta
mig att höra er tala så der.
— Tag bladet från munnen och yppa era in-
nersta tankar: här är endast gammalt, klokt folk
rärvarande.
— Nåväl; tillåt mig begagna ett par liknel-
ser. Modisten prisade i fjol en hatt, den aldra
minsta och näpnaste man kan tänka sig; den
var förtjusande, upprepade hon, aldrig hade
man förr kunnat töreställa sig någonting mera
kokett . ..
Om man i år talar till modisten om den
charmupta hufvudbeklädvaden, gör hon en gri-
mas. Åh! säger hon, den är för otäck. Tag
af er den genast, eller också blir ni föremål för
skämt...
I förra måvaden älekade ri en dam, ni fann
henne utsökt vacker, gudomlig; det var en en-
gel, som ni ämnade förblifva trogen in i döden...
I går bad ni en af era intima fiender — som
ni vill ondt — att befria er från den dyr-
kade...
Och så är det äfven med journalistens öfver-
tygelse ; den är beroende af lynnets ostadighet.
För öfrigt är det ju sannt hvad den store skal-
den säger:
or