fattningar jag desto mindre tror mig hafva öfver-
skridit, som ersättningen i motsatt fallicke kunnat
till mig utanordnas. Då nu dertill kommer, icke
allenast att reseersättningen varit till lika belopp,
nemligen efter 5:te klassen i reglem., för flertalet
af komittns ledamöter bestämd, samt hvarken i
ena eller andra hänseendet någon inskränkning blif-
vit gjord, vare sig i min eller de öfriges rättighet
att under tiden äfven utöfva annan befattning och
derföre uppbära ersättning, utan äfven att ett dy-
likt förhållande eger rum i allmänhet, så att t. ex.
den tjensteman, hvilken innehar flera befattningar,
uppbär godtgörelse för dem alla, och fullmäktige
i banken och riksgäldskontoret ega rätt att, då de
sköta sina uppdrag, uppbära de derföre bestämda
arvoden oafkortade, äfven om de i egenskap af
tjenstemän eller riksdagsfullmäktige erhålla sär-
skilda löner eller arvoden, men det icke, det oak-
tadt, mig veterligen blifvit med ett enda exempel :
visadt, att eftergifter hvarken af dessa eller andra
under sådana omständigheter egt rum, samt jag
dessutom icke utfordrat någon ersättning i egenskap
af komittledamot för den tid, emellan den 11 sept.
och den 1 okt., jag icke deltog i dit hörande ären-
den, och ej heller uppburit högre belopp för min,
under tiden för komit6betinkandets uppsättning
emellan den 25 okt. och den 15 nov. företagna
hemresa, in det, resekostnaden vida understigande
belopp, som motsvarades af 20 dagars ersättning
för vistande i hufvudstaden å 6 rdr om dagen; så,
och då än vidare dertill kommer, att det väl icke
skäligen kan fordras, att just min af den allmoge-
klass, som bir de jemförelsevis tyngsta samhills-
bördorna, äfven skulle, under enahanda förhållan-
den i öfrigt, företrädesvis göra särskilda uppoffrin-
gar och eftergifter; kan jag alltså icke finna, i hvil-
ket bänseende jag skulle hafva för nära triädt, vare
sig, rättvisans eller den moraliska pligtens billiga
fordringar. Det är endast likställighetens stora
princip, som härvidlag i viss mån blifvit tillämpad.
Endast den, som hatar denna princip, som anser
den arbetande klassen vara till, blott för att arbeta
och betala, men icke för att äfven såsom andra
samhällsmedlemmar få betaldt, kan finna ett sådant
förbållande vara af oroande beskaffenhet; — nå-
on annan finner det icke!
Särskildt torde förtjena omnämnas, att det för
resor i statens ärenden gillande reglemente icke
tillkommit, vare sig genom komittns eller riksda-
gens medverkan. Hade amnärkningarne blifvit rik-
tade mot detta och mot aflöningssystemet i all-
mänhet, i syfte att genom medverkan till en ända-
målsenligare lagstiftning åstadkomma besparingar,
då hade detta kanske i sådant hänseende varit ett
för allmän uppmirksamhet värdigt föremål, och då
kunde man antagit, att det föregifna syftemålet
varit icke blott skenbart. Något så ensidigt, som
endast ett anfall mot en och annan obetydlig bonde,
eller så småaktigt som ett klander endast afseende
några hundra riksdaler förmodade, men uteblifne
gåfvor till statsverket, får dock icke förutsättas,
äfven om detta sednare haft verkliga skäl för sig,
emedan detta i så fall hade varit att, som ordsprå-
ket lyder, göra mycket visen för ingenting.
Bittre upp måste det naturligtvis vara. — Kanske
har klandret till syfte något så storartadt, som
t. ex. de i somligas ögon så förhatlige landtmän-
nens aflägsnande från deltagande i statens ärenden
samt sålunda de forna Herredagarnes återupplif-
vande, eftersom bland tal om hotande faror frihets-
tidens olycksbringande tilldragelser blifvit skil-
drade och de störste slösare med statens medel i
visst hänseende förordade? Jag vill dock icke tro,
det någon tänker så högt, eller, i så fall, kunnat
välja ett så ringa föremål till utgångspunkt för ett
så stort ändamål, utan måste lemna detta åt hvars
och ens eget begrundande, efter sig företeende om-
stiändigheter.
Skulle likväl, emot förmodan, någon inskränkning
i folkets, visst icke för vidsträckta representativa
rättigheter på fullt allvar försökas, är jag förvissad,
att både svenska folket och den sjelfständiga delen
af pressen, hvilken sednares pligt det ju är, att
motarbeta det onda) skall vara på sin vakt, och
att vederbörande i så fall bränt sina kol förgiäfves.
Wärestorp den 18 december 1868.
Carl Ifvarsson.
Vid denna förklaring erinras, att det icke
varit i Dagens Nyheter ifrågasatt att ju icke
hr Ifvarsson hade juridisk rätt att taga den
höga ersättningen af omkring 1,500 rdr för
sina uppdrag. Det var hans moraliska pligt,
såsom i diskussioner under många riksda-
gar ifrig förordare af sparsamhet och klan-
drare af embetsmäns nidskhet om förtjenst,
Dagens Nyheter förmenade att han lemnat
åsido.
För närvarande föredraga vi framför eget,
i allt fall temligen öfverflödigt, ytterligare
genmäle, att meddela hvad den ena tidnin-
gen från hr Ifvarssons egen hembygd ---
Hallands-Posten — yttrat den 9 dennes i
anledning af den afgifna förklaringen:
Hr Carl Ifvarsson har till Hallands-Posten,
n:r 103, insändt en förklaring öfver hans i
Dagens Nyheter återgif:a och i flera tidnin-
gar aftryckta reseräkning. Denna förklaring
är dock så märkelig, att den törtjenar att när-
mare skärskådas. Vi hafva ansett hvarje för-
klsring obehöflig, helst reseräkningen är till-
räckligt omständlig och tydlig samt upprättad
enligt gällande resereglemente; men om en för-