utan att sjelf blifva bemärkt. Då en stund gått om, och han ej kom, började stridiga känslor bölja inom henne; hon lyssnade och spejade än med harm, än med ångest; hvar och en, som gick -på vägen, hörde hon länge, innan hon såg någon, men det var aldrig han. Foglar, som halfsofvande bytte om qrvist mellan bladen, skrämde upp henne, i en sådan spänning satt hon; hvarje buller från staden, hvarje rop, fängslade hennes tankar. Ett stort skepp halade in ankaret, sjöfolkets hejaresång samm upp på den ljumma aftonluftens vågor till henne och väckte ckot i fjellen; fartyget skulle under natten varpas ut på fjorden, för att kunna begagna den första morgonbrisen. O, om hon finge följa med ut på hafvet, hvad hon längtade dit! -Hejaresången blef hennes egen, de klingande greppen i spelet gåfvo henne mångdubblad kraft: hvartill, hvarthän? Då stod den ljusa hatten på vägen framför henne, hon sprang upp med ett hastigt rop, och förskräckt öfver, hvad hon hade gjort, började hon att springa, men derunder kom hon att tänka på att hon borde stått stilla; det var fel på fel, och derför sprang hon allt hvad hon förmådde. Men skammen och hennes upprörda sinne öfverväldigade henne, ty han var ju straxt bakeftert; hon kastade sig ned mellan träden. Då han kom fram till henne, låg hon