utan att sjelf blifva bemärkt. Då en
stund gått om, och han ej kom, började
stridiga känslor bölja inom henne; hon
lyssnade och spejade än med harm, än
med ångest; hvar och en, som gick -på
vägen, hörde hon länge, innan hon såg
någon, men det var aldrig han. Foglar,
som halfsofvande bytte om qrvist mellan
bladen, skrämde upp henne, i en sådan
spänning satt hon; hvarje buller från sta-
den, hvarje rop, fängslade hennes tankar.
Ett stort skepp halade in ankaret, sjöfol-
kets hejaresång samm upp på den ljumma
aftonluftens vågor till henne och väckte
ckot i fjellen; fartyget skulle under natten
varpas ut på fjorden, för att kunna begagna
den första morgonbrisen. O, om hon finge
följa med ut på hafvet, hvad hon längtade
dit! -Hejaresången blef hennes egen, de
klingande greppen i spelet gåfvo henne
mångdubblad kraft: hvartill, hvarthän?
Då stod den ljusa hatten på vägen fram-
för henne, hon sprang upp med ett hastigt
rop, och förskräckt öfver, hvad hon hade
gjort, började hon att springa, men der-
under kom hon att tänka på att hon borde
stått stilla; det var fel på fel, och der-
för sprang hon allt hvad hon förmådde.
Men skammen och hennes upprörda sinne
öfverväldigade henne, ty han var ju straxt
bakeftert; hon kastade sig ned mellan trä-
den. Då han kom fram till henne, låg hon