och ingen är mera belåten än hon, då allt är
öfverstökadt och rätterna sättas fram på bordet.
Julafton anses nästan högtidligare än sjelfva
Juoldagen. Firandat deraf börjar vid middags-
tiden, då allt arbete för dagen upphör. Den
dagen äte: på de flesta ställen i Skåne till mid-
dag en rätt, som benämnes helt enkelt skåde-
bröd, men detta med orätt, ty bönderna nöja
sig visst icke med blotta åskådningen deraf;
tvärtorr inmyndiga de så bastanta portioner, att
det vill synas som vore det den mest välsma-
kande rätt de niutit under hela året. Den be-
står af siktadt rågmjölsbröd, inkokt i flott och
simmande i sådant då det serveras i stora ler-
fat, som sätta: midt på bordet. Härteager hvar
och en sin skifva och doppar så i flottet efter
som han äter undan. Denna rätt serveras icke
mer än denna gång på det året, men har då
en strykande afsättning.
Efter middagen börjar den stora rengörings-
processen, hvari alla skola deltaga. Då värmes
vanligtvis en hel gryta full med vatten, och nu
blir det ett såpande, ett tvättande och ett goi-
dande utan liste, Månget årsgammalt förråd på
en ärlig tröskemansnecke får nu gifva vita för
de ingredienser som ingå i Sewans aromatiskt
wälluktande kryddtvå! i Malmö, och mången
okammad peruk, som icke på den sista månaden
fått sin behöriga ans, blir nu tilltvålad som en
presthaka i en barberareverkstad och finkammad
som en professorstupö. Derefter ikläder sig:
hvar och en sina nyaste söndagseftermiddags-
byxor, för att bli så gentil som möjligt, mon
husbondefar är änau sysselsatt med att gifva
alla fökreaturen saltlake på det de må få bättre
aptit, så för vålt som för torrt. Det är hus-
bondens sista göra, ty ået gamla vackra bruket
att till foglarne sätta en sädeskärtve på Julaf-
tonen har mestadels upphört i Skåne.
Nu samlas en stor del af byens ungdom på
kyrkbacken, för att bege sig upp i kyrktoraet
och ringa i kyrkklockornoa, tillkännagifvande att
julen är inne. Efter en half timmas tid upp-
hör ringrivgenr, då de närvarande foga sig ned
och med kläppen börja hamra på brädden af
kyrkklockorna, hvilket kallas att kimma. Det
starka ljud, som härigenom framkallas, ger ett
serdeles högtidligt intryck, då det dallrande
tränger sig fram i bygd och byar. Sedan här-
med fortsatts en stund börjar ånyo ringningon,
så åter kimning 0. s. V., hvilket fortgår un-
der ett par timmars tid, hvarefter hvar och en
beger sig hem, sedan först en mängd skott,
under namn af Sjulasmällar, blifvit aflossade
mot kyrkmuren. Hvarigenom detta bruk af
skjutande uppkommit, vet man icke, men det sker
förmodligen blott för att gifva ökad vigt åt
stundens högtidlighet. tminstone är detta
troligare än den gamla versionen, som påstår
satt det sker för att hålla hin båle, som skulle
frukta krutrök, från kyrkan under julhelgen.
Seden är ärfd från den tid man icke minnes.
Redan i skymningen, som vid denna tid in-
träffar såder vid fyratiden, tändas två julljus,
som ställas på bordot i stugan, hvarest nu allt
husets folk församlas, för att gemensamt till-
bringa Julaftonen på muntraste och bästa sätt.
Den qvällen får ingen vara trumpen, och det
är endast undantagsvis, som bondbarnen den
aftonen få risbasta (detta missöde har likväl en
gång händt mig), hvilket annars ännu är
så godt som hvardagsmät. Barn ska ha dug-
stigt stryk — är regeln — annars blir det in-
:genting med dem, och i detta fall åtminstone
:äro bönderna konseqventa, ty alla få något.
Sedan nu alla från husfadren till tröskeman-
nen och vallgossen blifvit församlade i stugan,
börjar matmodern uppduka sina rariteter. Nu
synes det bäst hvad hon haft att göra, ty en
sådan massa mat, hvarmed bordet nu belastas,
skall minsann tid till att laga i ordning. Också
skall det vara något då det skall räcka till för
glupska magar. icke allenast för denna afton,
utan äfven för hela Juldagen och till middagen
Annandagen, ty förr göres icke tablerase, utan
står maten under hela den tiden på bordet.
Stora brunstekta skinkor. på ofantliga lerfat
prunka bredvid väldiga karotter med insyltade
saker af allehanda slag och beskaffenhst, och
folket får gå till och från när det behagar. Skä-
ningen är känd för att vilja ha mrejen mad
och go mad och mad i rättan ti, och detta
är just en tid efter hans sinne. Förhållandet
har också gifvet anledning till följande prisande
versstump:
Julafton och julada
Ha vi så godt som vi vilja ha,
Men när det så blir anndjul,
Då gömmer mor sitt goa sul. — (Sofvel.)
Det är en visa som är känd förmodligen öf-
ver hela Skåne.
Att husbondefolket i Skåne icko endast om
julen utan alltid äter vid samma bord och till-
sammans med tjenstefolket — är en omständig-
het, som är prisvärd och som gör tjeraren be-
låten, om det äa stundom skulle vara terfligt
nog. Hvar och en har sin bestämda plats vid
bordet liksom sin egen matsked, behörigen märkt
för att igenkännas, och bonafar har sin vid
öfversta bordändån. Fordom skulle hvar och en,
som blef bjuden tiil kalas, bröllop eller barnsöl,
sjelf bära knif och sked med sig för att begagna
vid måltiderna, och dessa matvapen buros då i
ett segelgarn om halsen. Längst höll sig detta
bruk på Hven, men existerar icke heller der
numera. Den måltid som ätes i skymningen
kallas på äkta skånska mörkesmad, och se-
dan den Julaftonen blifvit väl expedierad bör-
jas jul-lekarne, hvaribland Underleken, Göm-
ma ringen, tTaga blindbock, Fria på narri