Anslagen till ministrarne vid främmande hof äro föremål för starka angrepp vid norska storthinget, likasom de voro det vid svenska riksdagen i fjol och året förut. Sedan frih. Liljencrantzs motion ledt derhän, att anslagen under tredje hufvudtiteln blefvo nedsatta och att regeringen måst indraga envoygplatserna i Konstantinopel och Haag, ha norska riksdagsmän ansett riktigt att gifva en påtryckning i syftning af ytterligare inskränkningar på den merändels alldeles onyttiga monarkiska lyxen ). En korrespondent från Norge skrifver härom till Nya Dagligt Allehanda: Det är icke svårt att förstå, hvarthän vi, såsom en af verldens första sjöfarande nationer, önska komma i detta afseende: vi antaga, att diplomatien i den form, hvari den i synnerhet utvecklades af Ludvig den 14:de och blifvit bibehållen ända till våra dagar, nu har utspelat sin rol, hvad de små staterna beträffar. För hvarje ministerlön i ett land skulle vi kunna erhålla hvad vi verkligen behöfde: fyra, fem anständigt, men tarfligt aflönade praktiska män, som voro redo att lemna våra sjöfarande och: handlande erforderligt bistånd. Utan tvifvel går saken samma väg i begge rikena, så att ingen synnerlig meningsskiljaktighet bör kunna uppstå mellan oss på grund af dessa angelägenheter. ) Man kan invända att generalmajoren Björnstjerna uträttat några goda saker i Petersburg. Det är ett tillfälligt undantag från ministrarnes regel: att icke göra någonting alls. Och hr Björntjerna skulle — i följd af den slägtens aktningsvärda lust och fallenhet att vara gagneligt verksam —, ha uträttat detsamma, om han varit svensk-norsk generalkonsul i stället för minister i Petersburg. Det ir den förres skyldigheter han uppfyllt. Hvad godt hafva vi deremot af hrr Adelsvärd, Due, Hochschild, Sandströmer? Den sistnämnde skulle dock troligen ha försökt verka något, om han icke varit hindrad af sjukdom.