Anslagen till ministrarne vid främmande
hof äro föremål för starka angrepp vid nor-
ska storthinget, likasom de voro det vid
svenska riksdagen i fjol och året förut.
Sedan frih. Liljencrantzs motion ledt der-
hän, att anslagen under tredje hufvudtiteln
blefvo nedsatta och att regeringen måst in-
draga envoygplatserna i Konstantinopel och
Haag, ha norska riksdagsmän ansett riktigt
att gifva en påtryckning i syftning af ytter-
ligare inskränkningar på den merändels all-
deles onyttiga monarkiska lyxen ).
En korrespondent från Norge skrifver
härom till Nya Dagligt Allehanda:
Det är icke svårt att förstå, hvarthän vi,
såsom en af verldens första sjöfarande nationer,
önska komma i detta afseende: vi antaga, att
diplomatien i den form, hvari den i synnerhet
utvecklades af Ludvig den 14:de och blifvit
bibehållen ända till våra dagar, nu har utspe-
lat sin rol, hvad de små staterna beträffar. För
hvarje ministerlön i ett land skulle vi kunna
erhålla hvad vi verkligen behöfde: fyra, fem an-
ständigt, men tarfligt aflönade praktiska män,
som voro redo att lemna våra sjöfarande och:
handlande erforderligt bistånd. Utan tvifvel går
saken samma väg i begge rikena, så att ingen syn-
nerlig meningsskiljaktighet bör kunna uppstå
mellan oss på grund af dessa angelägenheter.
) Man kan invända att generalmajoren Björn-
stjerna uträttat några goda saker i Petersburg.
Det är ett tillfälligt undantag från ministrarnes
regel: att icke göra någonting alls. Och hr Björn-
tjerna skulle — i följd af den slägtens aktningsvärda
lust och fallenhet att vara gagneligt verksam —,
ha uträttat detsamma, om han varit svensk-norsk
generalkonsul i stället för minister i Petersburg.
Det ir den förres skyldigheter han uppfyllt. Hvad
godt hafva vi deremot af hrr Adelsvärd, Due, Hoch-
schild, Sandströmer? Den sistnämnde skulle dock
troligen ha försökt verka något, om han icke varit
hindrad af sjukdom.