mig om ordens betydelse, hvartill jag slöt af hennes min: — Hvad är det ni vill, min herre? Haän pekade på den tomma krukan, i hvilken hon en stund förut satt sina blommör, och då hon icke mera såg dem, yttrado hon: — Det är den elake Adamas, som har tagit bort dem; jag glömmer dem aldrig. — Sade hon så? — Ja, Herr markis, på arabiska. Jag begrep mycket väl alltsammans! Då skyndade hon ut, för att hemta andra blommor, och han följde henne till dörren; synbarligen försiggick inom honom en strid. Han återvände till bordet, satte sig ned och lutade hufvudet mot sina händer, och säkerligen rörde sig inom honom de ädlaste känslor. Han sökte förena sin kärlek med sin dygd. — Och hvarför skulle han så försvara sig mot sig sjelf? utropade markisen; vet han då icke att jag gerna skulle se honom gift med denna goda och vackra qvinna? Sök upp honom, Adamas; han brukar lägga sig sent och är således förmodligen ännu uppe. Mario sofver, och tillfället är särdeles lämpligt för en förklaring af så grannlaga boskaffeahet. LXVIIL Det var icke svårt för den gode markisen att förmå Lucilio att bekänna. Denne tillstod uppriktigt att han sedan länge älskat möhrianan och ätt han också trot sig finna att hon besvarade havs kärlek. Kort och tydligt såsom alltid redogjorde han för hela saken. Han hade till en början icke velat tänka på något giftermål af fruktan för att han förr eller sednare skulle bli förföljd äfven i Fråänkrike.