— Ja, återtog markisen, i det han kysst
den unga damens hand och önskade henne
god natt — ty hon hade stigit upp, för att
aflägsna sig — jag skall redan i morgon. fara
till Wilhelm igen, och under tiden skola vi
väl gömma de vigtiga papperen.
Då Bois-Dor vaknade den följande dagen,
inträdde Lucilio i hans rum och lemnade ho-
nom några skrifna rader.
Den stackars stomme ville fara bort under
någon tid, för att, om möjligt, afleda den
storm, hvaraf hon trodde sin ädelmodige vän
hotas.
— Nej, nej! ropade markisen djupt rörd;
ni får icko göra mig den sorgen att lemna mig
nu! Faran är redan öfver; och dAlvimars an-
teckningar ha lugnat mig helt och hållet med
afseende på min egen affär. Hvad er beträf-
far, så behöfver-ni, tro mig, ingenting frukta
af prinsen, då ni var den som först underrät-
tade honom om gunstlingens död. För öfrigt
är det min öfvertygelse att ni här kan vara
tryggare än på hvilket annat ställe som helst;
ty här förmår jag beskydda er, och jag kan,
ifall så blir behöfligt, gömma er. Jag vet att
ni icke vill göra min belägenhet ännu mera
bekymmersam än den är; betänk att Marios
uppfostran kommer att åsidosättas, ifall vi
förlora er. Betänk, till hviken nytta ni kan
vara mig genom att bilda detta älskliga barn,
så att jag en gång får se i min son en man
med hufvud och hjerta. Ni skall då sjelf er-
känna att jag hvarken med mitt lif eller min
förmögenhet - kan betala min skuld till er: ty
icke är det förra och ej heller den sednare af
så mycket värde som ert vetande, er dygd!
Sedan markisen icke utan svårighet aftvun-
git sin vän ett löfte att ej lemna Briantes,
ätminstone icke utan hans eget medgifvande,
ämnade han resa till Ars, då han såg Wilhelm