motarbeta vi då allt som kan lända till vår
olycka.
Då engelsmannen Mears besökte Californien
för 50 är sedan hade landets invånare ej en
aning om att de gingo på guld — liksom vi
svenskar från fornjoters tid gått öfver fotknö-
larne i renlaf, utan en aning om att den var
en oförliknelig nationalrikedom, som dugde till
allt: kreatursfoder, bröd, stärkelse, socker, kaffe,
gröt, välling, köttsoppa och choklad. Emeller-
tid ville lyckan att en svensk vid namn Sten
Stenberg upptäckte att man kunde bränna brän-
vin af renlaf, hvarför vi öfriga svenskar genast
blefvo uppmärksammade på den oerhörda för-
lust fosterlandet skulle lida af en dylik renlaf-
förstörande industri.
Hade denna upptäckt blifvit gjord af t. ex.
professor Pierrepont från Gascogne eller mister
Stonchenge från Irland eller professor. Stein-
byrger från Krähvinkel, så hade vi ansett denna
industri som en nationalvinst och med förtjus-
ning exporterat vår renlaf och sedau importe-
rat lafbränvinet; ty det hade åtminstone varit
svenskt handlat.
Det är obegripligt huru en person som heter
Sten Stenberg kan våga upplysa oss om något,
som vi icke allihop hittat på förut — och med
all aktning för honom måste vi erkänna, att han
bättre känner till kemien än sina landsmäns
nationallynnen.
Vi inse nu klart att bemälte herre håller på
att förstöra fosterlandet genom att förädla ren-
lafven, som är den dyrbaraste, mest närande,
smakliga och herrliga vext vårt klimat fram-
bringar, fastän hittils endast lapparnas renar
fattat dess värde.
Klart är att den rysligaste hungersnöd blir
vår lott, om man bergar renlafven, som dess-
utom sjelf har en utpreglad vedervilja att låta
bränna sig till bränvin, emedan man numera
upptäckt, att den af förargelse icke på 10—20
år återväxer, om den bergas för bränneriernas
räkning, hvaremot den, om den bergas till krea-
tursfoder, nästan genast återväxer. Detta måste
vara förhållandet då den långsamma återväxten
är ett hinder för lafbrännerierna, men icke
hinder för kreatursutfordringen. — Bättre då att
för brännerierna använda potates och säd såsom
varande mindre dyrbara och mera umbärliga
så väl för landets fyr- som tvåbenta invånare,
samt att uppmana hvarje fosterlandets sanna
vän, att bevara vår renlaf för utrotning.
Man bör vid nästa riksdag motionera om ren-
lafdistrikternas uppmätning, hvilket för de stac-
kars landtmätrarne vore af stort gagn — och
att tillsätta en renlaf-styrelse med general-
direktör i spetsen för att bevaka och skydda
renlafsfälten lika bra, som skogsstyrelsen sko-
garne. Vi kunde sedan i frid och ro vara lika
säkra om renlafvens tillbörliga vård, som der-
om att hr general-renlafs-direktören ordentligt
uttoge sina qvartaler.
Det är märkvärdigt huru det hos oss sven-
skar råder en förstörelselust -utan like. En
svensk må vara hemma eller borta ur riket,
så funderar han aldrig på annat än att förstöra
det älskade fosterlandet.
Knappt hade hr Stenberg börjat härja våra
på renlaf bördiga höjder, förrän hr John Erics-
son i Amerika hotar att beröfva oss solens ljus.
Märkvärdigt att en son af vårt land, (som har
så klent beställt med solsken), skulle hitta på
något, som kunnat passa att upptäckas af en
beduin i öknen Sahara, der man har ett be-
svärligt öfverflöd af solhetta! -Men det är en
gång för alla vår natur att begifva oss ut i
ogjordt väder!
Hr John Ericsson har, som bekant, upptäckt
så kallade solmaskiner, hvilka förbruka solens
värma för att drifva hvarjehanda verk och inrätt-
ningar i stället för att låta samma värme kom-
ma åkerbruket direkte till godo. En hvarinser
det farliga i denna nya uppfinning af en svensk,
som redan uppfunnit så mycket, att han åtmin-
stone icke bör flytta hem igen, utan hålla sig
derute hos republikanerna, som ha ett så stort
fosterland att de, liksom ett folk närmare 0s8,
kunna sägas vara utan ett sådant.
Låtom oss tänka oss in i framtiden!
Qvadratmil efter qvadratmil betäckes.af dessa
förskräckliga solglas eller hålspeglar, som upp-
fånga solens ljus för att drifva svarfvar, bomulls-
spinnerier, väfverier, stångjernshamrar, valsverk
och ångqvarnar, under det att en grym vinter-
köld islöper hela vårt land. Åkerbruket går
under — nå väl! — det gör då åtminstone icke
så mycket, ty renlafven växer desto bättre;
men vi måste kläda oss i pelsar och ha alls
ingen nytta af om solspunnen och solväfd kallikå
går ner till 3 öre pr fot!
Lunds akademi anade visst genast den fara
för fosterlaadet, som låg i denna upptäckt, som
dessutom drabbade Sveriges Gosen — Skåne, nor-
dens mest solbelysta land — med den första hem-