— Gif mig nycklarne och stanna sedan ij
denna salong.
Adamas syntes förlägen och uppskakad. Har
letade i sina fickor och svarade derunder:
— Ja, ers majestät.
Då herr Lenet hörde dessa ord uttalas, sprat
han häftigt till. Det skämtsamma, gäckande
uttrycket i hans ansigte var borta; han sprang
öfver golfvet och tillslöt den på glänt stående
dörren till förstugan.
Derefter utropade han:
— Till hvem tror ni er tala, och hvarföi
kallar ni mig så?
Adamas stod försagd; hans förvirring var
högsta grad besynnerlig.
Markisen hade alltför mänga gånger set
konungen i hang barndom och sedan porträtte:
af honom, för att ett enda ögonblick kunn:
tänka, att det var Ludvig XIII han hade fram
för sig. Han föreställde sig, att den stackar
Adamas i ex hast mistat sitt förstånd.
— Svara då! återtog främlingen med otå
lighet. Hvarför kallar ni mig: ers majestät?
— Jag vet icke, min herre, genmälde der
listige Adamas. Jag vet icke hvad jag säge
eller hvar jag är. En förvånande nyhet, son
jag nyss erfor, har gjort mig alldeles yr
hufvudet. Jag ber er att få meddela min hus
bonde denna nyhet.
— Säg! tala! skynda er! utropade herr Le
net i befallande ton.
— Nåväl, herr markis, sade Adamasg, vän
dande sig till -Bois-Dor och utan att syna
märka herr Lenets rörelse, jag kan berätt:
för er att konungen är död!
— Konungen är död? utbrast den föregifn
rådsherren, i det han gick till dörren, likason
ämnade han aflägsna sig, utan att säga farvä
åt någon.