— Gif mig nycklarne och stanna sedan ij denna salong. Adamas syntes förlägen och uppskakad. Har letade i sina fickor och svarade derunder: — Ja, ers majestät. Då herr Lenet hörde dessa ord uttalas, sprat han häftigt till. Det skämtsamma, gäckande uttrycket i hans ansigte var borta; han sprang öfver golfvet och tillslöt den på glänt stående dörren till förstugan. Derefter utropade han: — Till hvem tror ni er tala, och hvarföi kallar ni mig så? Adamas stod försagd; hans förvirring var högsta grad besynnerlig. Markisen hade alltför mänga gånger set konungen i hang barndom och sedan porträtte: af honom, för att ett enda ögonblick kunn: tänka, att det var Ludvig XIII han hade fram för sig. Han föreställde sig, att den stackar Adamas i ex hast mistat sitt förstånd. — Svara då! återtog främlingen med otå lighet. Hvarför kallar ni mig: ers majestät? — Jag vet icke, min herre, genmälde der listige Adamas. Jag vet icke hvad jag säge eller hvar jag är. En förvånande nyhet, son jag nyss erfor, har gjort mig alldeles yr hufvudet. Jag ber er att få meddela min hus bonde denna nyhet. — Säg! tala! skynda er! utropade herr Le net i befallande ton. — Nåväl, herr markis, sade Adamasg, vän dande sig till -Bois-Dor och utan att syna märka herr Lenets rörelse, jag kan berätt: för er att konungen är död! — Konungen är död? utbrast den föregifn rådsherren, i det han gick till dörren, likason ämnade han aflägsna sig, utan att säga farvä åt någon.