tism, jesuitism, despotism och alla andra gammaldags politiska funder på ism. Det är visserligen ett parti, men till den politiska samhällskroppen står det i samma förhållande som ett femte hjul till en vagn. Och likvisst är detta det farligaste partiet. Af föregående lilla utkast kan man finna, att de spanska -politici nu i sjelfva verket äro delade i endast två partier: demokrater och monarkister. ÅA andra sidan kan man ej förneka, att revolutionen icke varit en revolution i monarkiskt sinne. Den var tvertom antidynastisk och den lyckades derför, att demokraterna understödde den, lika väl som de hade banat väg för den. Det var fosterländska motiver som förmådde dem att konspirera, och de uppställde för sig målet af Bourbonernas fördrifvande mera af hat till den monarkiska styrelseformen i allmänhet (och den spanska isynnerhet), än derför att Isabella den andra och sista vanhedrade sig sjelf och utsatte nationen för bitande klander. Prim och de andra militäriske ledarne trodde påtagligen att pronunciamenton i Cadiz skulle sluta, — icke alldeles såsom de förra resningarna hafva gjort: med en återgång till sakernas gamla ordning med vissa jemkningar, — utan med införande af en ny monarki i den gamlas ställe och med antagande afen statsförfattning på de mest liberala grunder. De anade icke att de skulle få se ett nytt Spanien plötsligt stiga upp ur den graf, 1 hvilken det gamla hade blifvit nedvräkt vid sidan af dess suverän. De hafva imellertid nu funnit, att de icke kunna bemästra den ande, som de frambesvurit. Den popularitetens, demokratiens våg, på hvars kam de upphöjdes till makt, drifver dem oupphörligt framåt. Det förunnas dem icke tid att hemta andan, att vända, att försöka att hämma vågens lopp; de måste följa den eller uppslukas. öonsee—L———L — ———otmmmmävdåäsvässasAA VJK