He
Denne gaf honom företräde i sitt kabinett
och bad honom taga plats. Han hade för vana
att visa sig förekommande mot den obetydli-
gaste prestman.
— Herr abb, yttrade han, jag är nu till er
tjenst och beredd att höra, hvad ni har att
säga; ni täcktes ursäkta.att vigtiga göromål
ha nödgat mig låta er så länge vänta på detta
samtal. Som ni vet, har jag varit tvungen att
resa till Paris och uppsöka hertigen af Eng-
hien; jag har måst skaffa honom en annan
amma, eftersom den qvinna, hans fru moder
utsett, inte hade mera mjölk än en sten, och
vidare... Men låtom oss tala om hvad som
ligger er på bjertat. Ni tyckes mig vara en
man med vilja, hvilket är en stor förtjenst;
men jag kan. verkligen ej annat än förvåna
mig öfver, att ni i en sak af ringa vigt med
så mycken enträgenhet gång efter annan vändt
er till mig. Den der landtjunkaren på... Hur
var det ni kallade stället?
A I Briantes, svarade kyrkoherden vördaads-
ullt.
Prinsen betraktade honom förstulet och tyckte
sig under hans ödmjukhet förmärka en viss
tvärsäkerhet;- som han fann oroande.
Det är en egenhet hos stora snillen, att de
med förkärlek söka genomskåda de personer,
som komma i deras väg, samt draga nytta af
sina iakttagelser. Prinsen var särdeles miss-
trogen, och derför också rädd af sig, hvadan
han, då han kom i beröring med menniskor,
alltid i främsta rummet tänkte på att skydda
sig mot dem och först i det andra att begagna
dem för sina planer.
Han påtog sig nu likgiltighetens mask.
— Nåväl, sade han, er landtjunkare har i
en högst besynnerlig strid och på ett högst
misstänkt sätt dödat en viss... Hur var det
den dödade mannen hette au igen? —