tadt den omständigheten att ej alla figurerna:
storlek var lämpad efter de planer, på hvilka
de voro placerade och att sjelfva hufvudperso.
nen eller drottningen var illa teckvad, hade taf-
Jan så mycken förtjenst i afseende på komposi-
tion, belysning och accessoirernas utförande, at
den inbragte artisten bifall både af allmänheter
och af Akademien, hvilken sednare, i hopp om
en god historiemålare för fosterlandet, tillde-
lade Höckert statens resestipendium, oaktadt
han ännu icke erhållit den kungl. medaljen —
dittills ett oundgängligt vilkor för erhåilandet
af resostipendium.
Under pnsionstiden målade han Lappka-
peliet, som vann första guldmedaljen på verlds-
expositionen i Paris 1855. In egendomligt vac-
ker belysning, — en Rembrandtiansk inspiration,
utan att derföre vara ett lån från Rembrandt —
en utmärkt väl beräknad fördelning af dagrar och
skuggor, en god kolorit, samt en tillbörlig upp-
ställning af figureroa utmärka denna tafla, hvil-
ken genom sin komposition och för öfrigt por-
trättet af presten Laestadius är af stort värde
för Lapplands kulturhistoria. Den inköptes af
franska regeringen, som öfverlemnade den till
koastmuseet i Lille.
En fiskarstuga i Lappland, som sedan ut-
fördes och blef såld till svenska staten samt
finnes uppsatt i National-museum, är både till
uppfattnivg och teknik mycket sämre.
Med undantag af RBättvikskullan, har Höc-
kert efter Lappkapellet ej målat något, hvarmed
man kunnat vara i alla afseenden belåten eller som
i konstvärde kunnat uppväga Lappkapeilet. Uti
den för Utmeland målade taf:an har Tomte Mattes
hustru fått en högst kokett och Gustaf en högst
tråkig ställning. Ho3 bådadera saknas det ut-
tryck, som för situationen skulle vara det san-
naste: rädslan. Åtskilliga ryttarefiguretter, som
sitta fast vid de små, knappt genomskinliga
fönsterrutorna, skola beteckna annalkande dan-
ska spejare till häst och motivera handlingen i
konsiverket. Dettaom det väsendtliga i en tafta
som nu förvaras åt efterverlden i en särskild
onumezst:-byggrtad. Det tillfälliga eller acces-
soriska i tyflaa är deremot måladt med vanlig
bravur, god teckning och vackra färger.
; Om nästan allt hvad Höckert målat kan man
säga: god komposition, noggrannheti fördelning
af ljus och skuggor, sanna färger, men fel-
aktighet i figurteckningen. Der råder uti ut-
förandet en bravur och säkerhet i fråga om bi-
saker, husgeråd och dylikt, hvaraf ibland mer fin-
nes äa som oundgängligen behöfs för ämnets
uttryckande, men deremot en osäkerhet, ett
tvekande i afseende på figurernas teckning.
Enahanda blir omdömet om Bellman i Ser-
els atelier, der Sergels figur är öfvermåttan
stor, nästan kolo:s.l och fru Schröderheim sak-
ar, snart sagdt, mensklig fysionomi. Höckert
nde ej teckna de nakna delarne af en figur
ikert, utan ändrade dem oupphörligt. Huru-
da detta --berodde af bristande öga eller
ola, veta vi ej, men hafva anledning antaga
et sednare.
Hans sista tafla var Slottsbrandens. Den
var ämnad att visa buru Carl XI:s lik rädda-
des undan lågorna. Detta ser man ej. Liket
synes endast tumultusariskt i rök och lågor,
och så tumultnariskt, att åskådaren ej vet hvilka
kroppsdelar tillhöra liket eller dess bärare.
Deremot ses här Carl XII rädda mor och syster
undan brandev. Huruvida hans fars lik slut-
ligen räddas vet endast den åskådare, som
läst bärom uti historien. — Ofvan uppgifna be-
röm och tadel träffa äfven denna tafla. Det
var för upprätthållandet af konsträrens anse-
ende ingalunda fördelaktigt att den vid skan-
dinaviska utställningen 1866 kom att uppsättas
nästan midtemot Lappkapellet, som blifvit
hitskickadt från musået i Lille. Man kom vid
jemförelse med denna sednare tafla att göra
den beklagliga erfarenbeten, att artisten efter
deszs målande bade gått utföre. Eget nog var
det att just hans bästa och sämsta tafla skulle
korfronteras i samma salong. Den artistiska
elden i Slottsbranden slocknade alldeles in-
för Lappkapellets sanna clairobscur. Slotts-
branden, hembjuden till staten, refuserades af
inköpsnämnden, till stor grämelse för artisten,
men till heder för nämndens sjelfständighet.
Ett par dagar härefter lomnade Höckert huf-
vudstader, för att i Marstrand tillbringa som-
maren. När denna var slut, var det ock slut
med lifvet. Sandkorren i hans timglas täckte
ej så länge att han hanr fram till sitt hem i
hufvudstaden. Han dog, 40 år gammal, plötsli-
gen i Göteborg af pulsåderbristning, sedan
han under loppet af några år haft att utstå
svåra och för hans konstnärliga verksamhet.
helt visst störande smärtor.
Med glada lefnadsåsigter förenade Höekert:en
stor beundran och innerlig kärlek för målare-
konsten och egnade mycken flit åt sina arbeten.
anser