tadt den omständigheten att ej alla figurerna: storlek var lämpad efter de planer, på hvilka de voro placerade och att sjelfva hufvudperso. nen eller drottningen var illa teckvad, hade tafJan så mycken förtjenst i afseende på komposition, belysning och accessoirernas utförande, at den inbragte artisten bifall både af allmänheter och af Akademien, hvilken sednare, i hopp om en god historiemålare för fosterlandet, tilldelade Höckert statens resestipendium, oaktadt han ännu icke erhållit den kungl. medaljen — dittills ett oundgängligt vilkor för erhåilandet af resostipendium. Under pnsionstiden målade han Lappkapeliet, som vann första guldmedaljen på verldsexpositionen i Paris 1855. In egendomligt vacker belysning, — en Rembrandtiansk inspiration, utan att derföre vara ett lån från Rembrandt — en utmärkt väl beräknad fördelning af dagrar och skuggor, en god kolorit, samt en tillbörlig uppställning af figureroa utmärka denna tafla, hvilken genom sin komposition och för öfrigt porträttet af presten Laestadius är af stort värde för Lapplands kulturhistoria. Den inköptes af franska regeringen, som öfverlemnade den till koastmuseet i Lille. En fiskarstuga i Lappland, som sedan utfördes och blef såld till svenska staten samt finnes uppsatt i National-museum, är både till uppfattnivg och teknik mycket sämre. Med undantag af RBättvikskullan, har Höckert efter Lappkapellet ej målat något, hvarmed man kunnat vara i alla afseenden belåten eller som i konstvärde kunnat uppväga Lappkapeilet. Uti den för Utmeland målade taf:an har Tomte Mattes hustru fått en högst kokett och Gustaf en högst tråkig ställning. Ho3 bådadera saknas det uttryck, som för situationen skulle vara det sannaste: rädslan. Åtskilliga ryttarefiguretter, som sitta fast vid de små, knappt genomskinliga fönsterrutorna, skola beteckna annalkande danska spejare till häst och motivera handlingen i konsiverket. Dettaom det väsendtliga i en tafta som nu förvaras åt efterverlden i en särskild onumezst:-byggrtad. Det tillfälliga eller accessoriska i tyflaa är deremot måladt med vanlig bravur, god teckning och vackra färger. ; Om nästan allt hvad Höckert målat kan man säga: god komposition, noggrannheti fördelning af ljus och skuggor, sanna färger, men felaktighet i figurteckningen. Der råder uti utförandet en bravur och säkerhet i fråga om bisaker, husgeråd och dylikt, hvaraf ibland mer finnes äa som oundgängligen behöfs för ämnets uttryckande, men deremot en osäkerhet, ett tvekande i afseende på figurernas teckning. Enahanda blir omdömet om Bellman i Serels atelier, der Sergels figur är öfvermåttan stor, nästan kolo:s.l och fru Schröderheim sakar, snart sagdt, mensklig fysionomi. Höckert nde ej teckna de nakna delarne af en figur ikert, utan ändrade dem oupphörligt. Huruda detta --berodde af bristande öga eller ola, veta vi ej, men hafva anledning antaga et sednare. Hans sista tafla var Slottsbrandens. Den var ämnad att visa buru Carl XI:s lik räddades undan lågorna. Detta ser man ej. Liket synes endast tumultusariskt i rök och lågor, och så tumultnariskt, att åskådaren ej vet hvilka kroppsdelar tillhöra liket eller dess bärare. Deremot ses här Carl XII rädda mor och syster undan brandev. Huruvida hans fars lik slutligen räddas vet endast den åskådare, som läst bärom uti historien. — Ofvan uppgifna beröm och tadel träffa äfven denna tafla. Det var för upprätthållandet af konsträrens anseende ingalunda fördelaktigt att den vid skandinaviska utställningen 1866 kom att uppsättas nästan midtemot Lappkapellet, som blifvit hitskickadt från musået i Lille. Man kom vid jemförelse med denna sednare tafla att göra den beklagliga erfarenbeten, att artisten efter deszs målande bade gått utföre. Eget nog var det att just hans bästa och sämsta tafla skulle korfronteras i samma salong. Den artistiska elden i Slottsbranden slocknade alldeles inför Lappkapellets sanna clairobscur. Slottsbranden, hembjuden till staten, refuserades af inköpsnämnden, till stor grämelse för artisten, men till heder för nämndens sjelfständighet. Ett par dagar härefter lomnade Höckert hufvudstader, för att i Marstrand tillbringa sommaren. När denna var slut, var det ock slut med lifvet. Sandkorren i hans timglas täckte ej så länge att han hanr fram till sitt hem i hufvudstaden. Han dog, 40 år gammal, plötsligen i Göteborg af pulsåderbristning, sedan han under loppet af några år haft att utstå svåra och för hans konstnärliga verksamhet. helt visst störande smärtor. Med glada lefnadsåsigter förenade Höekert:en stor beundran och innerlig kärlek för målarekonsten och egnade mycken flit åt sina arbeten. anser