omkring likgiltiga ämnen oeh derför börjat sy-
nas honom långtrådig.
Dessa toner, som återgåfvo honom det lugn,
hvaraf han var i behof, gjorde åter på VAlvi-
mar en alldeles motsatt verkan; han råkade
genom dem i en feberaktig spänning.
Han hatade Lucilio. Han kände hang för-
namn, som markisen en gång oförsigtigt utta-
lat i hans närvaro, och herr Poulain, åt hvil-
ken han meddelat denna upptäckt, och som
hade noga reda på sin tids mera framstående
kättare, hade genast anat och snart kommit
till öfvertygelse om att Jovelin blott var ett
slags fri öfversättning af Giovellino. Mannens
stumhet bekräftade denna misstanke, och redan
var kyrkoherden sysselsatt med att tänka på
medel att framkalla en ny förföljelse mot den
olycklige.
DAlvimar skulle gerna ha hjelpt sin själa-
frände, om han icke måst lofva att någon tid
förblifva overksam; och den stackars filosofen
var honom så mycket mera motbjudande, som
han ej kunde tillfoga honom något ondt, förrän
han erhållit nya instruktioner af herr Poulain.
Hans vackra musik, som första dagen förtju-
sat honom, syntes honom nu odräglig; och just
derför att han sålunda retades, blef han min-
dre disponerad för att tåligt underkasta sig
det förhör, som man hade i sinnet att anställa
med honom.
Efter måltiden föreslog honom markisen ett
parti schack i budoaren innanför salongen.
— Det vill jag gerna, svarade WAlvimar,
med vilkor att vi der icke blifva trakterade
med musik. Jag skulle derigenom distraheras
och ej kunna spela med eftertanke.
— Inte jag heller, sade markisen. Inneglut
ert instrument i fodralet, min käre mäster Jo-
velin, och kom och bevittna den fredliga batalj,