för öfrigt hade ju abbå Anjorrant ingifvit ho.
nom afsky för våldsamhet och grymhet. Emel-
lertid aftorkade han sina tårar, för att ej till-
skynda sin farbror, som han redan höll af,
någon smärta.
DAlvimar lemnade slutligen sitt rum.
Den hvila han njutit, anblicken af den ned-
gående solen och ett gladt qvitter af trastar, för-
Jagade de dystra aningar, af hvilka ban under
några dagar varit hemsökt.
Klädd och parfymerad, begaf han sig till
markisen, hvilken han tackade för det delta-
gande, han visat honom, och de omsorger han
låtit komma honom till del. Bois-Dor6 hade
svårt för att tro, att denne ännu unge man
med ett så utmärkt fint sätt och en fysiognomi,
hvars vanligen melankoliska uttryck syntes ho-
nom verkligt intressant, var hvad man beskyllde
honom för att vara. Men när de satt sig till
bords för att äta qvällsvard och Lucilio, såsom
alltid, infann sig med sitt instrument, erinrade
sig markisen den öfverenskommelse, som blif-
vit träffad mellan honom och hans rådgifvare
och tillgrep åter hvad han kallade sitt vind-
spel, för att börja en fruktansvärd belägring
af sin gästs samvete.
Han hade varit alltför mycket med i kriget
och haft för många farliga äfventyr, för att ej
kunna antaga en obesvärad hållning och min,
utan att behöfva, såsom Adamas, på förhand
studera sin yttre menniska framför en s egel.
Ehuru han sedan lång tid tillbaka lefvat i
ostördt lugn, hvarunder all förställning varit
mer eller mindre obehöflig, förstod han ännu
— emedan han var en man af sin tid — att
låta sin blick afspegla andra tankar och önsk-
ningar än han inom sig hyste.
Säckpipans toner befriade honom från att
längre underhålla en konversation, som rört sig