bli afbruten. - Men som han icke yttrat något
i detta afseende till Mario, trodde sig denna
ej göra honom emot genom att springa ut i
trädgården och der vid en liten glugg i muren
afvakta sin f. d. kamrats bortgång.
— Hvem ropar mig? frågade Pilen, i det
han såg sig omkring åt alla håll.
— Det är jag, svarade Mario. Jag vill att
du skall ge mig några underrättelser om Pilar.
— Hvad får jag då af dig?
— Jag kan inte gifva dig något... Jag har
ingenting.
— Stackare! Stjäl en sak af värde!
— Nej, det skulle aldrig kunna falla mig in.
Vill du svara mig?
— Sedan. Först skall du upplysa mig om,
hvad du gör i slottet.
— Jag sysselsätter mig med musik.
— Ån vidare?.. Ah! ah! du vill ingenting
säga. Godt!... Adjö med dig.
— Och du vill ej tala om för mig, hvar Pi-
lar är?
— Hon är död, genmälde landstrykaren helt
tvärt, hvarefter han hvisslande gick sin väg.
Förgäfves ropade Mario efter honom.
När han icke längre hörde hans hvissling,
begynte han leka i trädgården och sökte öf-
vertyga sig sjelf om att Pilen drifvit gäck med
honom; Dock förföljdes han envist af den för-
skräckliga tanken, att måhända hans lilla kam-
rat och följeslagarinna var död.
o— Hon sade att Pilen brukade slå henne,
tänkte han; men derpå ville jag aldrig tro.
tminstone behandlade han henne väl i vår
närvaro... Men kanske hon talade sanning,
kanske han slagit och... dödat henne!
Härvid fällde Mario bittra tårar. Pilar var
visserligen ingen älskvärd varelse; men det
fanns redan mycket af gubben Bois-Dor6 hos
Mario; han hade ett medlidsamt hjerta, och