följer den så ofta förbannade landtmätarekedjan i
spåren — likväl ännu ej blifvit fullkomligt utplå-
nadt och icke eller skall blifva det, så länge det
finnes egennytta till, som finner sig lidande vid en
verkställd delning. — Landtmäterikårens tjenstgö-
ringsskyldighet har alltid stått i strid med den all-
männa opinionen hos massan. Det är ej en half
mansålder sedan den tiden, då det tillfölje af denna
opinion var förenadt med verklig lifsfara att verk-
ställa ett skifte: — då det hände att landtmätaren
på förrättningsstället helsades med stenkastning
eller skott, och ins. känner särskildt ett fall, då en
skiftessökande af sina grannar blef utjagad i en
förbiflytande å och dränkt. Kommer så dertill:
att landtmätarens alla arbeten, tillfölje af deras
natur, äro ytterst svåra att af jordegare eller do-
maremakt kontrollera; att han eger det förhatliga
åliggandet att sjelf — naturligtvis, efter menighe-
tens tanke, godtyckligt — bestämma sitt arfrode
och detsamma af jordegarne direkte uppbära; —
så sillar sig naturligen till ofvannämnda hat en
djup misstro mot landtmätarens alla åtgärder, och
hvarje olägenhet vid ett skifte — och när kunna
de helt och hållet undvikas? — hvarje förment
orättvisa tillskrifves alltid landtmätaren, som der-
till, enligt jordegarnes mening, tager alltförmyc-
ket för sig för sitt besvär. — Jordegarne se nem-
ligen ej mer af landtmätarens arbete, än det som
ute på marken verkstiälles: — om uträkningen, del-
ningsarbetet, liqviderna, renovationerna och de år-
liga redogörelserna, som uti arfrodet är inbegripet,
ha de föga eller intet begrepp. Om ifven alla
dessa förhållanden på sednare tider undergått en
betydlig förändring till det bättre, qvarstår likväl
ännu mycken afvoghet mot landtmätaren och miss-
tro mot hans åtgärder, och det iär sålunda lätt för-
klarligt, hvarföre folkets ombud ogerna bevilja ho-
nom lön. — Med tacksamhet måste medgifvas att
regeringen genom 1857 års landtmiäteritaxa visat sig
je sänna, att en kår, som uppbär så föga tack för
sitt arbete, åtminstone bör ha en någorlunda rätt-
vis betalning derför; men 6 år derefter klagade
Rikets Ständer öfver samma taxas bestämmelser,
såsom alltför högt tilltagna — och taxan vardt
nedsatt. Och de voro höga, dessa bestimmelser
— mycket höga för dem, som skulle betala; men
ingalunda så för dem, som deraf skulle hemta hela
sitt behof af medel för ett nödtorftigt uppehälle
— och ännu mindre, om något skulle blifva öfver
till ålderdomen, då krafterna blifvit utslitna.
Och orsaken till detta missförhållande? Ingen
annan in den, att man i fråga om landtmätaren
synes alldeles vilja glömma, att han är en verklig
statens tjenare, som dertill har att bevaka ett af
dess aldra vigtigaste intressen: rättstillståndet i
fråga om jordområde och såsom sådan ovilkorligen
har rättmätiga anspråk på att af staten få uppbära
åtminstone någun lön. — Det dyrbaraste arkiv sta-
ten eger för bevarande af detta rättstillstånd, på
samma gång det utgör en den rikaste källa för lan-
dets geografi, finnes samladt i General-Landtmäteri-
Kontoret genom årligen från landtmiätarne inkomne
renovationer af kartor och handlingar, som af dem
blifvit upprättade. — Dessa renovationer kunna
för en landtmätare årligen uppgå till flera hundra
riksdalers värde. Skall landt mätaren nu anses
hafva verkställt detta arbete utan ersättning, så
utgör detsamma en den oerhördaste skatt på en
lönlös tjensteman. Skall nämnda ersättning åter
anses vara i landtmäteriarvodet inbegripen, så inne-
bär sådant en orättvisa mot jordegaren, som ej
skäligen lär kunna åläggas lösa mer än ett exem-
plar af skiftesakten, helst som han ingalunda för
intet får något nytt sådant från kontoret, derest
hans eget förkommit. I hvilketdera fallet som
heldst synes staten hafva undandragit sig en klar
betalningsskyldighet. Slutsatsen är tydligen den,
att om man, med behörigt afseende vid dessa för-
hållanden, beqvämade sig till att bevilja de ordi-
narie landtmätarne, i likhet med andra tjenstemiän,
lön på stat — må vara äfven i förhållande till det
af hvar och en verkställda arbetet — så behöfde
ej taxan utgöra ett plågoris för den enskilde jord-
egaren, som i någon rättsangelägenhet behöfde anlita
landtmätarens biträde.
Om dessa reflexioner äro tillämpliga under landt-
mäteriets nuvarande organisation, så blifva de det
i ännu högre grad, om kårens verksamhets-sfer blir
utvidgad enligt de af Sveriges landtmäteriförening
uttalade önskningarne, d. v. s. om kåren, jemte sin
hittillsvarande juridiska befattning med jordegen-
dom, äfven kommer att förena en statistisk — och
hvarför icke äfven, om också först i framtiden,
en ekonumisk (agronomi och skogsvård). — Genom
ett ändamålsenligt ordnande af examensväsendet
samt ekonomiska karteverkets återförening med
general-landtmäterikontoret och ställande under
sin naturlige chef: öfver-ingeniören!) samt skogs-
styrelsens framtida sammanslående med landtmäteri-
styrelsen, skola de särskilda, men likartade, kårerna
lätt sammansmältas. — För ett fattigt land, såsom
Sverige, innefattar ett dylikt sammanslående af
flera likartade tjenstebefattningar en besparing i
kostnader af största vigt, och för lan dtmäterikåren,
som snart står arbetslös, är det en nödvändighet.
Det är ett egendomligt förbållande, att en hel
tjenstemannakår skall sakna arbete, då så mycket
sådant finnes, som står: kåren nära, men nu dels
är fördeladt på andra (och derför dyrlegdare) hän-
der, dels eftersättes, af brist på anslag. — Det skulle
i sanning vara en skam för det land, som yfves
öfver sitt blåa band och den riddarekedja af jern,
1) Detta innebär under nuvarande förhållanden, att till
den nu lediga öfver-ingeniörsbefattaningen ingen annan ut-
nämnes än den, som är skicklig att vara styresman för det
ekonomiska karteverkot.
dö ss GA KK KG GR ES TP,