Hon svarade ingenting, utan sprang, sedar hon helsat på honom, tillbaka till sitt torn; ty hon var orolig öfver att någon olycka möjlige! sknille hända den ridande gossen. Markison visade sig nu, åtföljd al Lucilic Giovellino. , — Kom då och ät för all del, sade han å dAlvimar; ni bör vid det här laget vara näre att dö af hunger. Bellinda är otröstlig öfve att hon ej såg er gå ut i morgse; cljest skulle ni minsann icke ha fått lemna slottet på festande mage. Herr d Alvimar ansåg sig icke böra tala om sitt besök i prestgården och den måltid, har der intagit. Han yttrade några ord om traktens skönhet och om det milda, behagliga vä dret på denna höstmorgon. — Ja, sade markisen de Bois-Dor6, vi ha att vänta ännu flera vackra dagar, ty om ej gamla tecken svika... Han hann icke säga mera. Han blef afbruten af ett genomträngande skri, som uppgafs någonstädes i närheten; ock han skyndade gig, så fort han kunde, att göra sig uuderrättad om hvad som var å färde. Snart stod han på bron med dWAlvimar och Lucilio. Den förstnämnde af dessa hade sprungit honom i förväg; den sednare hade maskinmässigt följt efter honom. De sågo då den mohriska qvinnan stå invid en af kanalerna, ångestfull uisträckande sina armar mot sitt barn, som satt på Sqvilindras rygg — midt i vattnet. Den förtviflade Mercedes syntes i hvarje ögonblick färdig att sjelf störta sig djupet, för att komma det nödställda barnet till bjelp. (Forts.)