på den skulpterade predikstolen, det lilla alta-
ret och sammetsdynan, som bar märken efter
Charlotte TAlbrets knän. Lauriane sjönk ned
på sina och bad, utan att fråga efter om hon
befann sig i ett protestantiskt eller katolskt
tempel.
Hon åkallade de svagas och förkrossades
Gud, Charlotte dAlbrets och Johannas af Frank-
rike Gud.
Härefter kände hon sig lugn, och, märkande
att allt var i ordning till gästernas afresa, gick
hon ned i salongen, för att säga dem farväl.
Der träffade hon sin far, hvilken befann sig
i en upprörd sinnesstämning.
— Kom då och sätt er här, min älskade
dotter, sade han, i det han fattade hennes hand
och förde henne till ländstolen, som Bois-Dor6
och dAlvimar skyndade sig att flytta fram;
ni kommer för att återställa endrägten. När
qvinnor lemna männen åt sig sjelfva, så blifva
dessa grälsjuka, börja tala om religion och
politik, och i sådana saker kan man aldrig
komma öfverens. Hjertligen välkommen, ni som
eger dufvans mildhet, och tala om era små
foglar, som ni helt säkert har låtit gå till
hvila.
Lauriane erkände att hon glömt bort sina
turturdufvor. Hon kände att dAlvimars klara
och genomträngande öga var fästadt på henne.
Modigt lyfte hon sin blick upp till honom. Han
hade bestämdt ej mera tycke med Cesar Bor-
gia än den gode herr Sylvain sjelf.
— Ni tvistar således ännu beständigt med
vår granne? sade hon till sin fader, i det hon
omfamnade honom och sedan räckte handen åt
den gamle markisen. Nåväl, hvad gör väl det,
då ni för matsmältningens skull har behof af
att bli en smula motsagd.
— Nej, för f-n! svarade herr de Beuvre, om
det gällde honom, så vore det ej så farligt;