nödgas skjuta ibjäl en eller annan af dessa stackars trasbankar, och jag är förvånad öfver att ni låtit er förtörnas af dem, då ni ju kunnat genom några obetydliga slantar blifva dem qvitt. — Jag ger aldrig något åt sådant der folk, sade Sciarra dAlvimar i en torr, tvär ton, som öfverraskade den välvillige Wilhelm. Denne märkte att hans följeslagare var vid dåligt lynne och afhöll sig från att göra honom några föreställningar. Emellertid uppmanade han honom ytterligare att öka farten; ty ziguenarne gingo till fots lika fort som hästarne trafvade, så att de icke allenast följde efter dem, utan äfven snart omgåfvo dem på alla sidor. Men de tycktes likväl ej vara fiendtligt sinnade; våra ryttare hade svårt för att ana, i hvilken afsigt de sålunda eskorterade dem. De språkade med hvarandra på ett för hvar och en annan obegripligt språk, och ämnet för samtalet syntes vara den ofvan omtalade qvinnan, hvilken gick i spetsen för dem. Gossen, som dAlvimar velat slå med sitt ridspö, höll sig bredvid herr dArs, fåsom om han räknat på beskydd af denne; och synbarligen roade honom mycket denna ovanliga promenad. Wilhelm såg att denne lille gosse var mindre smutsig och mindre svart än de andra, samt att hans behagliga, fiat bildade anletsdrag icke alls erinrade om ziguenar-typen. Om han egnat samma uppmärksamhet åt den qvinna, hvilken dAlvimar hotat, skulle han äfven ha funnit att hon, som visserligen icke hade den ringaste likhet med barnet, äfven var fullkomligt olik sina öfriga följeslagare. Hon hade en ädlare och mildare uppsyn; men ehuru hon bar en sådan drägt, som bergsboarne på