Men äfventyret var icke härmed slut; en
liten rätt vacker qvinna, som emellertid var,
hvad man kallar passerad, och smaklöst utspö-
kad, fattade den mindre gossen i armen och,
talande till honom, såsom hade hon varit hans
mor, drog bon honom något häftigt åt sidan
samt begynte sedan springa efter dVAlvimar,
sträckande sina händer mot honom, men der-
vid betraktande honom noga; det tycktes vara
hennes mening att aldrig glömma bort hans
ansigte.
DAlvimar, hvilken härigenom blef ännu mera
retad, lät sin häst till hälften vända sig och
gå rakt emot henne; också skulle hon utan
tvifvel ha blifvit öfverriden, om hon icke i hast
sprungit undan. Han till och med fattade en
af sina pistoler; det såg ut som ansåge han
intet ondt ligga uti att skjuta på sådana simpla
och gudlösa menniskor som dessa.
Ziguenarne utbytte då förstulna blickar med
hvarandra och slöto sig tillsammans, för att
rådgöra.
— Framåt! framåt! ropade Wilhelm till IAl-
vimar.
Han yttrade detta på italienska, emedan han
gerna ville låta påskina att han varit vid enke-
drottningens hof, eller kanske också blott der-
för att han trodde det ziguenarne ej skulle
förstå hvad han sade.
— Hvarför framåt? svarade dAlvimar, utan
att vilja påskynda sin hästs gång.
— Emedan ni har retat dessa svarta foglar.
Se! de skocka sig tillhopa såsom tranor i rö-
dens stund, och, som ni finner, äro de tjugu
och vi blott sju.
— Huru! Wilhelm, ni är rädd för dessa
eländiga, fega kreatur?
— Jag är just icke van att hysa fruktan,
genmälde den unge mannen något stött; men
jag skullo icko anse synnerligen avgonämt alt