Men äfventyret var icke härmed slut; en liten rätt vacker qvinna, som emellertid var, hvad man kallar passerad, och smaklöst utspökad, fattade den mindre gossen i armen och, talande till honom, såsom hade hon varit hans mor, drog bon honom något häftigt åt sidan samt begynte sedan springa efter dVAlvimar, sträckande sina händer mot honom, men dervid betraktande honom noga; det tycktes vara hennes mening att aldrig glömma bort hans ansigte. DAlvimar, hvilken härigenom blef ännu mera retad, lät sin häst till hälften vända sig och gå rakt emot henne; också skulle hon utan tvifvel ha blifvit öfverriden, om hon icke i hast sprungit undan. Han till och med fattade en af sina pistoler; det såg ut som ansåge han intet ondt ligga uti att skjuta på sådana simpla och gudlösa menniskor som dessa. Ziguenarne utbytte då förstulna blickar med hvarandra och slöto sig tillsammans, för att rådgöra. — Framåt! framåt! ropade Wilhelm till IAlvimar. Han yttrade detta på italienska, emedan han gerna ville låta påskina att han varit vid enkedrottningens hof, eller kanske också blott derför att han trodde det ziguenarne ej skulle förstå hvad han sade. — Hvarför framåt? svarade dAlvimar, utan att vilja påskynda sin hästs gång. — Emedan ni har retat dessa svarta foglar. Se! de skocka sig tillhopa såsom tranor i rödens stund, och, som ni finner, äro de tjugu och vi blott sju. — Huru! Wilhelm, ni är rädd för dessa eländiga, fega kreatur? — Jag är just icke van att hysa fruktan, genmälde den unge mannen något stött; men jag skullo icko anse synnerligen avgonämt alt