nnuuu—--— .-----imn—n b xwnnyw orter —— X—XKXK KO(JL(HMHM
— Tillåt mig afbryta er, sade herr dVAlvimar
denne herr de Bois-Dor är således en kät-
tare? z
— Ah, tusan! svarade hans följeslagare skrat-
tande, jag glömde att ni är en ifrig katolik, er
spanjor! Vi fästa icke så mycken vigt vid dessa
religiösa strider, vi landtjunkrar här på trakten
Provinsen har lidit alltför mycket till följd a
dem, och vi längta efter den tid, då Frankrike
i sin helhet icke längre kommer att ha någo!
mehn ar desamma. Vi hoppas att konunger
nu i Montauban må kunna göra upp saken mec
alla dessa galvingar från Södern; vi tillönske
dem litet stryk, men icke, såsom våra fäder
galge och bål... De religiösa partierna äro :
gjelfva verket att anse såsom politiska, och :
våra dagar dömer icke den ene så strängt om
den andre. Men jag märker att mitt tal miss
hagar er, och jag skyndar mig derför att un:
derrätta er, det herr de Bois-Dorå för närva
rande är lika god katolik som mången anuan
hvilken icke under någon period af sitt lif upp
hört att vara det. Den dag, då Bearresare!
erkände att Paris väl var värd en messa, tänkte
Bois-Dor att konungen ej kunde misstaga sig
och han afsvor, efter hvad jag förmodar, hel
uppriktigt Gendve-lärorna.
— Var god och fortsätt herr Bois-Dor3 hi
storia, sade dAlvimar, som icke ville visa, hvil
ket förakt han byste för personer som låti
omvända sig.
— Ja, det var sannt, återtog den unge man
nen. Fadren till vår markis var en ligans man
utan tvifvel den mest nitiske här på orten. Ha:
hade i sitt slott en liten vacker samling a
tortyrinstrumenter, som han med förnöjelse an
vände på de hugenotter, hvilka han lyckade
gripa, och det generada honom icke att sätt
ina iegna vasaller på pinbänken, när de e
unde i rätt tid betala sina årliga umgälder.