nnuuu—--— .-----imn—n b xwnnyw orter —— X—XKXK KO(JL(HMHM — Tillåt mig afbryta er, sade herr dVAlvimar denne herr de Bois-Dor är således en kättare? z — Ah, tusan! svarade hans följeslagare skrattande, jag glömde att ni är en ifrig katolik, er spanjor! Vi fästa icke så mycken vigt vid dessa religiösa strider, vi landtjunkrar här på trakten Provinsen har lidit alltför mycket till följd a dem, och vi längta efter den tid, då Frankrike i sin helhet icke längre kommer att ha någo! mehn ar desamma. Vi hoppas att konunger nu i Montauban må kunna göra upp saken mec alla dessa galvingar från Södern; vi tillönske dem litet stryk, men icke, såsom våra fäder galge och bål... De religiösa partierna äro : gjelfva verket att anse såsom politiska, och : våra dagar dömer icke den ene så strängt om den andre. Men jag märker att mitt tal miss hagar er, och jag skyndar mig derför att un: derrätta er, det herr de Bois-Dorå för närva rande är lika god katolik som mången anuan hvilken icke under någon period af sitt lif upp hört att vara det. Den dag, då Bearresare! erkände att Paris väl var värd en messa, tänkte Bois-Dor att konungen ej kunde misstaga sig och han afsvor, efter hvad jag förmodar, hel uppriktigt Gendve-lärorna. — Var god och fortsätt herr Bois-Dor3 hi storia, sade dAlvimar, som icke ville visa, hvil ket förakt han byste för personer som låti omvända sig. — Ja, det var sannt, återtog den unge man nen. Fadren till vår markis var en ligans man utan tvifvel den mest nitiske här på orten. Ha: hade i sitt slott en liten vacker samling a tortyrinstrumenter, som han med förnöjelse an vände på de hugenotter, hvilka han lyckade gripa, och det generada honom icke att sätt ina iegna vasaller på pinbänken, när de e unde i rätt tid betala sina årliga umgälder.