ing till den Heliga skrift; af tydlighetens egens kap, att de äro, minst sagdt, icke nödväadigg åsom en utläggning af salighetslärorna. Att fven mörka ställen gifvas i bibeln, att i den örekomma äfven metafysiska elementer, hvilkas ammanhang och djup ingalunda skönjas af varje öga, erkände reformationens theologer. Men, såsom af Melanchtoas, Chemnits och duenstedts skrifter ovedersägligen framgår, skiljde de mellan dessa metafysiska beståndsdelar och bibelns rent praktiska läror, läggande största vigt på de sednare, jemförelsevis mindre på de förra. Hjertpunkten i bekännelsen, likasom i bibeln, intages af de läror, som syfta omedelbart till det kristliga lifvets väckande och vägledning. Och likasom tydningen af dessa öfverlemnades åt de enskilda fromma bibellä! sarne, så öfverlemnades den af de metafysiska punkterna åt den fortskridande vetenskapen. sDessa ting, yttrar en af de nämnda theologerna, erbjuda den lärde stoff för ett helt lifs flitiga forskning, och deras fullkomliga uppfottning är förbehållen den himmelska akademien. För de symboliska böckerna återstod således ingen domsrätt hvarken i det ena eller det andra bänseendet. De finge, enligt den ursprungliga latherdomen, lika litet ställas mellan bibelns salighetsläror och den enfaldiga fromheöten som mellan bibelns metafysik och den fria vetenskapen. Det var för reformatorerna klart, att om de symboliska böckerna någonsin blefve uppfattade som en ofelbar förklaring af den Heliga skrift, så blefve ordandet om bibelns myndighet ett ljugande sken, enär man då i hvarje fråga om läran nödvändigt håller sig till den ofelbare tolken, som ger förklaringen, i stället för den ofelbara lärokällan, som behöfver förklaring. Ur denna betraktelse synes mig följa den betydelse, som bör tilläggas hvarje på de symboliska böckerna aflagd förpligtelse. En förpligtelse på bekännelsen innebär nödvändigt en förpligtelse på skriftprincipen, som i bekännelsen tydligt uttalas; förpligtelsen på skriftprincipen innebär med samma nödvändighet, att bekäanelsens detaljbestämmelser icke få betraktas som ovilkorligt giltiga, utan böra af hvarje tid och, om möjligt, af hvarje kristen underkastas förnyad pröfning, med bibeln som pröfvosten. Jemte det att hålla protestantismens lifsgrundsats, den fria skriftforskningen, i helgd kan då en sådan förpligtelse icke innefatta mera än att, hvad bekännelsen i dess helhet angår, söka upprätthålla och utveckla henne i jemnbredd med det religiösa medvetandets och vetenskapens egen utveckling, hvarigenom bekännelsen tillerkännes vigten af en faktor, som bevarar kontinuiteten i kyrkans lif, men icke hämmar det. En motsatt uppfattning af bekännelse-edens betydelse är, synes mig, behäftad med olycksbringande, samvetsförstörande motsägelser. Fordrar eden ett ovilkorligt fasthållande af hvarje bekännelsens bokstaf, så fordrar den på en gång, att skriftforskningen skall i sista hand döma öfver bekännelsen och bekännelsen i sista hand döma öfver skrif forskningen. Den fordrar då, att man skall hålla för sanning äfven sådana bekännelsens dogmer, som befinnas icke fullt öfverensstämmande med den Heliga skrift — och att sådana gifvas, erkännes i vår tid af ganska konservative och bekännelsekäre, lutherska teologer. Den fordrar då, att man skall blunda äfven för de motsägelser, som framgå af en jemförelse mellan de symboliska böckersa inbördes — och att sådana förekomma torde icke heller kunna bestridas. De hafva, som bekant, redan vid innevarande kyrkomöte föranledt en motion om revision. Emellertid är det ett faktum, att de embetseder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver, af ganska många kyrkans medlemmar betraktas som en förpligtelse att hålla bekännelsens alla läror till form och innehåll för ovilkorligt giltiga. Dermed tillägges de symboliska böckerna, om ej till namnet, så till saken, egenskapen af en ofelbar läronorm vid sidan af, ja öfver den Heliga skrift. Kunde denna hypersymbolicistiska uppfattning blifva enväldig inom kyrkan, skulle deraf följa de största vådor för hennes framtid. Vetenskapen skulle, så långt kyrkans inflytande sträcker sig, blifva bannlyst; den på pröfning grundade ärliga öfvertygelsen skulle drabbas af samma öde; tankelättjan och hyckleriet hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan af denna uppfattning vara att spåra i de anklagelser för okristlighet och okyrklighet, som rik1as ej blott mot den forskniug i kristendomens problemer, som fäster ringa vigt vid de symboliska böckernas utslag, utan ock mot den, som, med ängslig hänsyn till dessa, åsyftar en med största försigtighet skeende återgång från rännilen till källan, från konfessionel teologi till biblisk. Å andra sidan torde en verkan af samma missuppfattning vara att finna i den tiendtlighet, TOTTE VTP ARIEETNSRT LA IN DERASKA HERRARNE AF BOIS-DORE. AA ft AA PA IR