— Nej, nej, sade han, i det han häftigt gick fram och tillbaka; må rättvisan ha sio gång. Om jag ej bestraffar förräderiet, der det först yppar sig, skail jag irom åtta dagar ej längre kunna stäfja detsamma. Ni begära att jag skall skona er emigrant, efter att för honom och bans likar ha offrat tusentals tappra män. — Ers majestät, han är en gubbe! — Än alla de ynglingar då, som blifvit dödade, voro då icke mera värda än kan? I detta ögonblick steg jag fram, Napoleon varseb!ef mig och stannade. — Jag känsrer er! sade han helt trärt till mig. . — Ja, ers majestät, vi tröffades i Brioune, i Maizicre3. — Ah! jag kommer ibåg... det var i prestgården... Och den unga flickan, som ri bade med er? — Ers majestät, det är bonzes morbrors lif vi nu bedja er om. Han lyitade upp hufvudet, såg först på mig och sedan på de öfriga herrarce, såsom fruktade ban en ssara, samt upprepadejderunder maskinmässigt: — Heznes morbror! Nu uppslogs dörren, och Vslentire kröp på sina kuän och med sammanknäppta känder fråm till kejsaren: — Nåd, nåd! sade hon. Kej:aren3 ansigtsuttryck förmildrades straxt; en rodnad öfverior bkans kinder. — Jag beviljar er bön, yttrade han. Han slog sig ned vid ett bord, skref några ord, underteckrade sitt namn och återtog, i det han lade ifrån sig pennan: — Om det icke redan är för sont! Herr de Mescrigny tog erdero, lemnado den åt borgmästaren, sägande: — Vi ha icke en minut att förlora. Jag kan ej beskrifva, huru jag kom ned på gatan, ledande eller bärande Valentine. Vi