— Nej, nej, sade han, i det han häftigt gick
fram och tillbaka; må rättvisan ha sio gång.
Om jag ej bestraffar förräderiet, der det först
yppar sig, skail jag irom åtta dagar ej längre
kunna stäfja detsamma. Ni begära att jag
skall skona er emigrant, efter att för honom
och bans likar ha offrat tusentals tappra män.
— Ers majestät, han är en gubbe!
— Än alla de ynglingar då, som blifvit dö-
dade, voro då icke mera värda än kan?
I detta ögonblick steg jag fram, Napoleon
varseb!ef mig och stannade.
— Jag känsrer er! sade han helt trärt till
mig. .
— Ja, ers majestät, vi tröffades i Brioune, i
Maizicre3.
— Ah! jag kommer ibåg... det var i prest-
gården... Och den unga flickan, som ri bade
med er?
— Ers majestät, det är bonzes morbrors lif
vi nu bedja er om.
Han lyitade upp hufvudet, såg först på mig
och sedan på de öfriga herrarce, såsom fruk-
tade ban en ssara, samt upprepadejderunder
maskinmässigt:
— Heznes morbror!
Nu uppslogs dörren, och Vslentire kröp på
sina kuän och med sammanknäppta känder fråm
till kejsaren:
— Nåd, nåd! sade hon.
Kej:aren3 ansigtsuttryck förmildrades straxt;
en rodnad öfverior bkans kinder.
— Jag beviljar er bön, yttrade han.
Han slog sig ned vid ett bord, skref några
ord, underteckrade sitt namn och återtog, i
det han lade ifrån sig pennan:
— Om det icke redan är för sont!
Herr de Mescrigny tog erdero, lemnado den
åt borgmästaren, sägande:
— Vi ha icke en minut att förlora.
Jag kan ej beskrifva, huru jag kom ned på
gatan, ledande eller bärande Valentine. Vi