amöterne. Man påminne sig blott flerta-
ets af dessa herrar politiska antecedentia,
leras envisa motstånd mot de af den all-
nänna meningen i landet ifrigast påyrkade
:eformer. Hvad serskildt hr Cornelius be-
räffar, så känner man visserligen om hans
yolitiska åsigter intet, men hvad de religiösa
ingår, så hafva hans utgifna skrifter för
längesedan dokumenterat honom såsom en
af statskyrkans förnämste stödjepelare i ve-
tenskapligt afseende — om läsaren tillåter
oss att tala om vetenskap i fråga om nå-
sonting sådant som teologien. -— Att bland
lekmännen i utskottet hrr Nordström och
Hamilton ej komma att förorsaka hrr Bring
et konsorter stort besvär, utan i alla huf-
vudsakliga frågor troget skola stå dem bi,
derom tro vi att mötets medlemmar ej hysa
något tvifvel, och häremot strider icke att
hr Nordström torde komma att emellanåt,
i följ! af sin oöfvervinnerliga benägenhet
för motsägelse och sin stora skicklighet i
att knäcka casus, underhålla disputations-
akter; hvad hr Henning Hamilton beträffar,
har mötets presterliga majoritet redan åda-
galagt sitt förtroende till honom och sitt
hopp om hans beskydd vid riksdagarne ge-
nom att välja honom till ordförande i kyr-
kolagsutskottet. — Återstå såledeshrrMalm-
ström, Schmidt och v. Stockenström; men
hvad godt skola väl dessa, äfven om de,
som vi vilja hoppas, äro mera frisinnade
än sina utskottskamrater, kunna uträtta
emot den presterligt-byråkratiska utskotts-
majoriteten! Ser man på det antal röster,
som tillfallit de i utskottet invalda och jem-
för det med det högsta antal, något af de
på den liberala — vi begagna detta uttryck,
i brist på något som är mera egentligt —
fraktionens lista uppförda namn erhållit, så
skall man snart finna, hvilken opinion som
är mötets. Hr Bring invaldes i utskottet
med 43 röster; största röstantalet, som till-
föll någon af minoritetens kandidater var,
om vi ej taga fel, 16.
Under sådana förhållanden — hvad kunna
väl vännerna af religiösa reformer, vännerna
till en verklig samvetsfrihet, som vilja att
1809 års grundlagsstiftares bud ej längre
skall blifva ett dödt bud, utan ettlefvande,
hoppas af detta möte? Svaret skall ej länge
låta vänta på sig; öfverläggningarne vid mö-
tet, resultatet af dem, skole snart visa hvad
svenska folket vunnit eller förlorat i fråga
om kyrkoväsendet, då det sluppit ifrån det
gamla presteståndet, men i stället fått det
allmänna kyrkomötet på halsen. Att från
detta möte vänta något förslag till reformer
af vår officiela religiösa kult — hvem kan
väl göra det? Hvem kan väl våga hoppas
att en dylik församling skall lemna gehör
åt några yrkanden på genomgripande re-
former? Månne man kan tro, att resultatet
af mötet verkligen kan blifva annat än några
obetydliga förändringar i afseende på pre-
sterskapets ekonomiska förhållanden? De
väckta motionerna om antagande af en ny
lag angående främmande trosbekännares
religionsutöfning — onekligen ett steg framåt
— och om presterskapets skiljande från alla
verldsliga uppdrag, hvarmed det nu är be-
Jlastadt, komma helt säkert att af mötet jord-
fästas. Så liten frihet som möjligt för olika
tänkande, så mycket inflytande som möjligt,
äfven i verldsliga ting, är enligt sakens na-
tur något som hvarje hierarki måste efter-
sträfva. Den svenska statskyrkan skall nog
också i det längsta göra motstånd mot alla
ändringar, i dessa afseenden, af det bestå-
ende; och ger den ändtligen en gång efter,
så — om detta verkligen kommer att ske
— ej sker det af fri vilja.
Att utsigterna äro så dåliga, det må emel-
lertid folket skylla sig sjelft för, som, fastän
det vet sig icke hafva rätt att sända flere
ombud till mötet, än som jemnt motsvarar
de presterliga medlemmarnes antal, och som
följaktligen borde strängt vakta uppå att
icke en enda hierarkisk röst finge tillfälle
att låta höra sig från lekmannabänkarne,
ändock är så dolskt och liknöjdt, att det
icke ides talrikt infinna sig vid valförrätt-
ningarne för att der bestämma valens ut-
gång i den stora mängdens intresse, utan
TRE TSRESDNEN