Men i salongen fann han ingen annan än
Georg Duret, som kommit för att på baronens
vägnar bedja honom lemna de i och för an-
sökningen rörande det ifrågasatta fideikomis-
set erforderliga handlingar.
Notarien var nu, som man säger, i tagena;
framgången födde hos honom ljusa ideer och
gjorde honom djerf. Han grep tillfället i luf-
ven, insmög det till amiralen adresserade bref-
vet mellan handlingarne och lemnade sedan
alltsammans åt konstapeln med en så nyter
och tvärsäker min att denne blef helt för-
vånad.
Medan Georg af gammal vana ställde i ord-
ning de stolar, som händelsevis blifvit flyttade
från sin plats, styrde Bouvard sina steg till
den dörr, som den unga flickan läst igen om
sig, och glömmande att han icke var ensam,
fördo han ögat intill nyckelhålet, för att so
hvad som tilldrog sig i det angränsande rummet.
Duret uppgaf ett rop, hvarvid notarien vände
sig om och syntes blifva smått förlägen.
— Söker herrn någon eller något? frågade
den gamle sjöbussen i barsk ton.
— Jag, nej visst inte, svarade Bouvard.
Han åtrade sig och tillade med lägre röst:
— Det vill säga att... jag... söker... jag
skulle vilja veta... Säg mig, min käre Duret,
är det icke på den här sidan om salongen frö-
ken Gabriella har sitt rum?
Konstapeln såg på honom.
— Frökens rum, yttrade han. Hvarför gör
herrn mig denna fråga?
— Naturligtvis emedan jag vill ha ett svar
derpå, sade Bouvard i en viss öfversittareton.
Och härvid började han promenera fram och
åter med en sådan gång, som man ej är van
att finna hos andra än genuina sprättar.
— Och om jag inte bryr mig om att ställa
mig er vilja till efterrättelse? återtog Duret,