Afiidem veteran. F.d. regementsväbeln
och fanjunkaren vid Westgötadals regemente,
riddaren af ryska S:t Georgsorden och innehaf-
varen af silfvermedaljen för tapperhet i fält
Johan Adolf Bergenhem sfled den 6:te dennes
å lazarettet i Karlstad, 74 år gammal. Herr
Bergenhem var en gammal karolin af äkta skrot
och korn: tapper, tålig, försakande, enkel, bot-
tenärlig och flärdlös. Tidigt ingick hanikrigs-
tjenst och deltog såsom underofficer uti 1813
års fälttåg i Tyskland, derunder har på slag-
fältet pryddes med ryska S:t Georgskorset —
ett hederstecken, som numera knappt någon in-
nehar i Sverge — och svenska sifvermedaljen
för tapperhet i fält. Under sin tjensteutöf-
ning i fredstid var han sträng emot sig sjelf
som emot andra, och om något tumnlt bland
civila yppade sig på lägerplatsen Nygårds-
ängen, behöfde regementsväbeln Bergenhem blott
visa sig med sin Ujuh — en karbas —- i han-
den, då hvar och en genast skyadade att lemna
platsen. Detta oaktadt egde han det mest öm-
sinta och goda hjerta, samt var en osviklig kam-
rat och vän. Sin mening sade han rent ut till
hvem han nalkades och förstod sig icke på nå-
gra fraser — i detta fall tilläto honom hans
högre förmän mången närgångenhet, emedan han
var afhållen för sitt rättframma sätt. — Ilans
infall voro många och dräpande. Beslägtad med
den olycklige kyrkoherden Lindbäck, tillspordes
han af en vän om huru han bedömde L:s hand-
ling. Jo, sir du — svarade den gamle bus-
seu — presten gör med menniskan som spin-
deln med flugan: först suger han bloden ur
henne och sen så yrider han om nacken påna,
En gång, då kung Oscar med prins Gustaf vän-
tades till lägret å Nygårdsängen, hade officer-
kåren föranstaltat om 2:ne pyramiders uppfö-
rande framför lägret. En ordonnans infann sig
i B:s tält och bragte order från tjenstgörande ma-
joren att regementsväbeln skulle infinna sig vid
och tillse detta arbete. Hvadih—e har jag med
den der (här är ett ord som ej kan tryckas)
att göra, dundrade B., och dervid blef det.
Soldat ifrån hjessan till fotabjellet, passade icke
hans väsen för salongslifvet; derföre var också
hans käraste sysselsättning, då hans tid det
tillät, att med bössan på axeln vandra till skogs