Notarien Bouvard var lyckligtvis alltför ifrig
för att ha tålamod till att läsa igenom hvad
han skritvit. Han sammanvek hastigt och för-
seglade de båda brefven samt begaf sig ned i
trädgården, för att fundera på, huru han skulle
få dem fortskaffade sill sina resp. egare.
Han promenerade en stund längsefter blom-
ster-parterren midt framför slottet. Plötsligen
stannade han.
Uti ett af fönstren i bottenvåningen hade han
varseblifvit Gabriella, som satt lutad öfver sitt
broderi, utan att arbeta derpå, och syntes för-
sänkt i djupt begrundande.
Hennes ställning var sådan att hon vände
ryggen åt sin sykorg, hvilken hon placerat i
sjelfva fönstret, så att den var åtkomlig ut-
ifrån.
Notarien fick hastigt en ingifvelse. Med för-
sigtiga steg, af hvilka för öfrigt den mjuka
sanden förtog allt ljud, närmade han sig, utan
att blifva hörd af den drömmande flickan, lade
brefvet i korgen och flydde.
Gabriella väcktes ur sina tankar af det bul-
ler, han åstadkom, då han sprang bort. Hon
vände sig om, varseblef brefvet och uppgaf ett
rop af öfverraskoing. Hon kastade en hastig
blick öfver gångarne i trädgården; men Bou-
vard, som ställt sig bakom en väldig buske,
var osynlig.
Den unga flickan tycktes tveka; hon betrak-
tade en stund brefvet, utan att röra det, för-
vissade sig ånyo om att ingen kunde se henne,
rodnade och lemnade derefter fönstret, tagande
korgen med sig.
Då Bouvard framsträckte hufvudet, såg han
henne aflägsna sig, och något senare nådde
ljudet af en dörr, som lästes igen, hans öron.
Han kunde ej återhålla en åtbörd af förtjus-
ning och begaf sig skyndsamt in i slottet, i
hopp att snart få träffa den unga flickan.